Publicerad 23 maj 2018 Av I Recensioner Med 2137 Visningar

Revolutionens barnbarn på Färgfabriken

När föräldrar väljer ideologi istället för konformitet, alternativa levnadssätt istället för medelklassens ideal, hur skildras det i barnens berättelser?

Femtio år sedan våren 1968 och gröna vågen samlar Färgfabriken konstnärer som delar erfarenheter liknande dessa. Signe Johannessen, Joanna Lombard, Lina Selander, Ylva Snöfrid och Nikolina Ställborn är alla uppvuxna i kollektiv eller andra alternativa levnadssätt. I utställningen ”Children of the children of the revolution” visas barnens försök att navigera bland erfarenheterna av denna icke-normativa uppväxt, med mer eller mindre lyckad verkan.

I Färgfabrikens stora sal samlas verk i olika medier i en tight skuren utställning. För att ta sig in behöver besökaren navigera genom Nikolina Ställborns björkstammar som leder in i en VR-installation inspirerad av gamla familjefotografier. Det iscensatta 360°-fotografiets konstruerade natur kan verka som ett avståndstagande från barndomens uppväxt på landet, samtidigt som förlagorna, gamla fotografier på Ställborns släkt, ger verket en nostalgisk ton (överst). Hennes andra bidrag till utställningen, ”Deal with it”, skulpturer av självhjälpsböcker vars titlar blir till makabra poem, kan tyckas vara lite väl allmängiltiga i sammanhanget, men som autonoma konstverk är de både smart och kul.

Det kanske mest effektfulla bidraget till utställningen står Signe Johannesson för i en installation som består av verken ”Protector”, ”Bloodlines 1 och 2”. Johannessen bearbetar i verken förlusten av hästen Rauen som under tragiska omständigheter togs ifrån henne av hennes far. I en aluminiumram är en hästhud uppspänd som konstnären själv garvat (tv). Mitt emot visas tusentals rorschachtest gjorda av 40 liter blod från samma häst tillsammans med en flera meter hög stapel av papper med samma rorschachtest. Johannessons bidrag säger mycket om maktstrukturer mellan människor och djur, men kanske allra mest om hennes egen upplevelse av djuret som vän och förtrogna. Minnen och sorg bearbetas om och om igen, en försoning tycks aldrig vara möjlig.

Minnen av barndomen är en av de röda trådar som löper genom utställningen. Även Joanna Lombards verk ”Orbital Re-enactments” kan tolkas som en uppgörelse med uppväxten i kollektivet Ljusbacken (th). I hennes flerkanaliga videoinstallation suddas gränser ut. Gränsen mellan barnet och den vuxna, mellan individ och kollektiv, men också gränserna för vad som kan representeras. En del scener är extremt provokativa men Lombard tycks aldrig njuta av att chockera betraktaren. Snarare är chocken ett nödvändigt ont för att förmedla skarpa budskap om barnets möjlighet att vara just barn och vilket ansvar den vuxne har för att vara just vuxen.

Sin vana trogen dyker Ylva Snöfrid (tidigare Ogland) ner i det undermedvetnas mörka vatten med måleri som också blir till installation, och liksom i mycket av hennes konst utforskar hon sin egen personliga sfär (tv). Utforskandet av konstnärsrollen (i hennes verk verkar konstnären befinna sig i skuggvärlden från Platons grottliknelse) möter representationer av konstnärens pappa. Upprepningar, speglingar och en tydlig igenkännbar färgskala gör det enkelt att identifiera Ylva Snöfrids verk. Dock är det svårt att förstå hur hennes konst passar in i utställningens tematik och hennes inkluderande känns krystad som bäst. Synd tycker jag eftersom Ylva Snöfrid alltid, på gott och ont, berör.

Lina Selanders ”När solen går ner blir den alldeles röd, sen försvinner den” har en mer obestridlig plats i utställningens genomgående tema (th). Verket, som firar tio år i år, består av två videoinstallationer och ett ljudspår. I den ena filmen visas ett rödkolorerat lövverk som sakta rör sig mot en fasad och i den andra filmen har Selander samlat bilder från filmen ”La Chinoise” av Jean-Luc Godard. En röst i det tillhörande ljudspåret verkar meditera över ideologi som något djupt personligt och allmängiltigt utopiskt, om språkets roll i överföring av ideologi, om det vackra men också mörka i en politisk övertygelse. Verkets täthet överväldigar och drar betraktaren till sig. Vissa verk har en sådan kvalitet, som är nästan omöjlig att uttrycka i ord, men som gör att verket ändå är permanent inbränt på baksidan av ögonlocken. Det ger en behaglig känsla i maggropen och resonerar djupt inom dig själv – en känsla som du omöjligtvis kan försöka förklara. Lina Selanders ”När solen går ner är den alldeles röd, sedan försvinner den” är just ett sådant verk.

Premisserna för utställningen ”Children of the children of the revolution” kan tyckas en aning vaga och det blir tydligt efter bara en kort stund i utställningsrummet. En gemensam upplevelse i uppväxten, en delad historia som ändå är individuell, är inte en solid grund att bygga tematiken på. Dock är det flera av verken som visar att någon form av gemensam tematik ändå existerar, om än något vag. Det är också i sig en anmärkningsvärt bra samling konstnärer med verk som tåls att ses flera gånger om. Ni hittar mig förmodligen framför Lina Selanders ”När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den” mer än en gång till under sommarens lopp.

Johanna Theander

Foto: Jean-Baptiste Béranger, Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1. Utställningen pågår 14 april – 19 augusti 2018

Jag har studerat konstvetenskap vid Lunds Universitet där jag har en kandidatexamen i konstvetenskap och en kandidatexamen i kulturstudier med inriktning på intermediala studier. Jag håller på att avsluta en master examen i visuella studier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.