Publicerad 09 augusti 2014 Av I Recensioner Med 68384 Visningar

Philip Guston på Lousiana

guston1Det första som möter besökaren är en ganska grotesk syn. Vi ser en målning som avbildar en figur klädd i Ku Klux Klans vita kåpa, och som röker och målar ett självporträtt. Handen som håller i penseln är enorm och mörkröd, liksom svullen. Ansiktet täcks helt av huvan och ögonen markeras endast med två svarta vågräta streck. Den påbörjade målningen i målningen visar konturen av samma KKK-figur. Men duken är vänd mot oss och visar inte sitt motiv så som personen i bilden ser det. Den upprepar istället betraktarens perspektiv, så att den mindre målningen framstår som en dubblering av den större, av den verkliga. Som om det var vi, de tillfälliga besökarna, som indirekt målade målningen.

Philip Gustons målning The Studio drar omedelbart och obevekligt in betraktaren i sitt intrikata drama kring avbildningens problematik. Den är typisk för hans sena figurativa måleri som nu visas i Louisianas utställning Painting, Smoking, Eating. Det är ett måleri som använder sig av seriernas och den tecknade satirens svartvita bildspråk, kompletterat med Gustons karaktäristiska accentfärger rosa, rött och blågrått. Genom den begränsade färgskalan och motivens långt drivna förenkling skapas en schematisk och avskild bildvärld. Vid sidan om KKK-gestalterna uppträder en man utan huva, en sorts storögd cyklop, som även han är upptagen med att ”måla, röka och äta”. Eftersom målningarna till stor del utspelas i ateljén går tankarna till Guston själv.

Trots bildernas närmast klaustrofobiska underström rymmer de samtidigt en märkbar intimitet och framstår som översköljda av en dröjande och meditativ stämning. KKK-gestalterna är egentligen inte särskilt hotfulla, utan skildras när de utför sina mest vardagliga bestyr. Men bildernas vardagliga ton är förrädisk. Det är själva kontrasten mellan figurernas symboliska våldsamhet och motivens banalitet som är verkligt otäck.

Guston tecknade tidigt KKK-män och andra maskerade figurer, började längre fram måla helt abstrakt och blev en av 1950-talets hyllade abstrakta expressionister i USA. När Guston 1970 för första gången visade sitt nya figurativa måleri möttes det av starkt negativa reaktioner. Att ett skifte från abstraktion till föreställande kan vara så laddat är idag svårt att leva sig in i, när alla genregränser tycks upplösta. Guston sena måleri har en sensibel råhet, och det hade varit intressant att jämföra seriemålningarna med en av hans mer serena abstrakta verk. Tyvärr erbjuder inte utställningen den möjligheten.

guston2Men flera av målningarna innehåller stora ödsliga områden, fält som enbart består av färg, och som förbinder bildens figurativa händelser. Kanske kan man se dem som en rest av Gustons tidigare abstrakta måleri? En konstruktiv erfarenhet att behandla ytan på som han behållit.

I en av Louisianas karaktäristiska långsmala korridorliknade rum har man hängt en rad mindre målningar där Guston avbildar enstaka föremål. En kaffekopp, en sko, en glödlampa, några tegelstenar. Föremål som beskriver den värld som målningarna kommit till i. De små bilderna har en alldeles speciell ton, som om de fylldes av en friskare luft än den som finns i de stora mer melankoliska målningarna. Detta är ett teckenmåleri där de enklaste penseldrag ger tingen liv. Liknande korta streck och fläckar återfinns överallt. Det är också ett radikalt stillebenmåleri, med en avundsvärd känsla för komposition och rytm, och bildar en nutida länk i en lång tradition.

Guston har nämnt Piero della Francesca och Rembrandt som två konstnärer av speciellt intresse för honom. Och då särskilt deras olikheter. Guston uppskattade den enes abstrakt metafysiska strävan, och den andres realistiska verkan. Han menade att Rembrandt lyckats ”ta bort lagret av konst” från sina avbildade modeller. Och beskrev Piero som en ”besökare på jorden” utan strävan efter ett personligt språk.

Dessa två till synes motstridiga sidor har Guston förmått att kombinera i sitt sena måleri. Även han framstår som något av en tillfällig gäst i den säregna värld han avbildar. Som om han var på upptäcktsfärd i ett landskap han glömt att han själv bebor. Men alltför väl känner igen.

Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebaek
Utställningen pågår under perioden 4/6 – 7/9

Magnus Bons (text och foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.