Publicerad 31 mars 2009 Av I Recensioner Med 4334 Visningar

Norrköpings Konstmuseum: Helmer Osslund & Karin Mamma Andersson (28/2-3/5)

Medan man på vissa utställningar bara behöver ta ställning till konsten som ställs ut tvingas man på andra också måste betrakta konceptet som det förra är en del av. Detta innebär att även om konsten i sig är bra kan utställningen som helhet vara dålig. På parutställningen med Helmer Osslund och Karin Mamma Andersson som nu visas på Norrköpings Konstmuseum kan inte bara konsten betraktas: dess koncept är minst lika viktigt. Utställningen inleder konstmuseets nya nordiska temaprojekt, som omfattar totalt tre utställningar med sammanlagt sex konstnärer under året. Syftet med satsningen sägs vara att framställa hur manligt möter kvinnligt samt hur sekelskiftet 1900 avspeglas i samtidens konst.

 

osslund1

Det som sammanför Helmer Osslund och Karin Mamma Andersson är deras förkärlek till det norrländska landskapet. Men så mycket mer har de inte gemensamt. Och norrlandsförhållandet ser ut på olika sätt: Medan motiven därifrån rinner som en oupphörlig älv genom stora delar av Helmer Osslunds konstnärskap existerar de mer i marginalen, som en parentes, hos Karin Mamma Andersson. Hon använder det snarare som en aldrig sinande inspirationskälla, dit hon titt som tätt återvänder för att finna näring till sin konst.

Konstverken av Helmer Osslund och Karin Mamma Andersson är det inget fel på. Däremot bidrar utställningen knappast till att ett intellektuellt och kritiskt samtal förs om frågorna som man menar att projektet ska belysa. Utställningen är också betydligt enklare att enbart betrakta som ett retrospektiv över Helmer Osslunds konstnärskap än som något annat. Och på så vis blir den också bättre. Han representeras av nästan ett hundratal verk under tiden som Karin Mamma Andersson får nöja sig med tolv. Fördelningen är knappast jämlik och det är en av orsakerna till att mötet mellan manligt och kvinnligt och mellan sekelskiftet 1900 och vår egen tid försvinner.

Besökaren får i alla fall en heltäckande bild av konstnären Helmer Osslund. Här finns verk från olika tidsperioder av hans liv och i olika tekniker. Först möts man av hans tidiga arbeten från studietiden för Gauguin och sedermera följer en räcka av hans karaktäristiska och tidvis unika landskapsbilder. Men här presenteras också delar av hans keramikproduktion från Höganäs och Gustavsberg och i jämförelse med landskapsbildernas realism finns det däri ett oväntat och djärvt bildspråk som distinkt bryter av mot linjerna i hans övriga produktion.

mamma1Även om keramiken fascinerar är de stora målningarna med den gemensamma titeln ”Höstafton, Nordingrå” utställningens höjdpunkt. Här är Helmer Osslund hemma, både socialt och målarmässigt. Färgerna – särskilt variationerna på skalan brunt till orange – perspektiven och motiven ger landskapen liv och mystik. Naturen framstår på samma gång som både monumental och levande och däri finns en närhet, inte bara mellan målaren och motiven utan också mellan målningarna och betraktaren. Att naturen har mäktiga krafter är särskilt påtagligt i ett verk som ”Islossning”, där den kaotiska vårfloden får en pregnant skildring. Målningarna framställs ofta från ovan; Helmer Osslund klättrar upp till höjdernas utkikspunkter för att få en fullständig utblick över landskapet han sedan med mjuka penseldrag målar. Detta medför att flera målningar får ett hisnande perspektiv och de breder därför ut sig likt panoramabilder för besökaren.

Av Karin Mamma Anderssons verk – som förpassas till ett avskilt hörn – är författarpassningarna i akvarell till Nobelpristagarna Harold Pinter och Elfriede Jelinek välgjorda. På ett förtjusande vis överför Karin Mamma Andersson miljön och stämningen i Harold Pinters dramatik till sitt eget konstverk. Samhörigheten med Helmer Osslund framträder främst i målningen ”All They Had To Do Was Dream” men tyvärr är hennes tavlor allt för få för att relationen fullständigt ska framkomma.

Till projektets två kvarvarande utställningar bör Norrköpings Konstmuseums taktik förändras. Åtminstone om man har några större ambitioner med sitt projekt. Jag efterlyser en tydligare dialektik mellan konstnärskapen och en bättre hängning i lokalerna. Nu framstår utställningen snarare som två separata delar: en för honom och en för henne. Syftet i sig är befogat, men då måste det också behandlas, inte bara presenteras. Konsten på utställningen är med andra ord bra, konceptet däremot, det är ganska dåligt, åtminstone i nuvarande form.

Och slutligen: Så här i efterhand har ett pinsamt skimmer lagt sig över utställningen. Efter en recension i ”Östgöta Correspondenten” har det framkommit att konsthistorikern Lena Holgers i sin bok om Helmer Osslund på mer eller mindre obevisbara grunder utmålar honom som antisemit. Att man inte bättre har granskat materialet är genant! Både för henne och för museet.

Bilder (uppifrån och ned): Helmer Osslund, Karin Mamma Andersson

Adress: Kristinaplatsen

Mikael Andersson bor och studerar i Lund, och är fil. kand. i litteraturvetenskap. Han skriver för närvarande en magisteruppsats i samma ämne.

2009-03-31 Mikael Andersson (text), Norrköpings Konstmuseum (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.