Publicerad 15 maj 2009 Av I Recensioner Med 1335 Visningar

Nordin Gallery, Stockholm: Caroline Mårtensson (7/5-5/6)

martensson_nordin1Ungefär från Romarrikets glansdagar till andra världskrigets slut uppfattades kultur som det aktivitetsområde inom vilket människans natur kunde bli till. Ingen mänsklig natur utanför kulturen alltså, och kulturens själva syfte var att producera människor som i så hög grad som möjligt realiserade denna mycket säregna natur. Dessa blev då föredömen, måttgivande för vad en människa kan vara. Få tankar har väl så fullständigt utplånats på så relativt kort tid. I dag vill man definiera människans natur med hjälp av DNA, och inte ens antropologerna har längre något kulturbegrepp att rama in sitt intresse för ”mannen på gatan” (vårt mått på vad en människa är) med.

Jag vill inte påstå att Caroline Mårtensson ställer sig med bägge fötterna i den där romerska kulturfilosofiska traditionen, men jag tror att man måste ha den i åtanke för att se hennes verksamhet i förhållande till dagens föreställningsvärld. Oavsett om det är djur eller blommor hon arbetar med projiceras en bild av människan. Hennes ”berömda” bild på en Golden Retriever-fäll framför en fåtölj i ett vardagsrum är en bild av människan. Den visar på en gång upp mänsklighetens mest ombonade realitet, dess privilegierade miljö, iordningställt för inget annat syfte än att bara vara där, Livingroom, Lebensraum. Och hunden är ju mig veterligt en ren kulturprodukt, och en ganska tidig sådan, som överhuvudtaget inte finns i vilt tillstånd. Hunden är redan från början en del av hemmet, ett tecken på kultur. Och nu ligger den där, som ett byte och prydnad – ungefär som kulturen var i form av den antropologiska, sedermera oanvändbara, definitionen av kultur som ”det människan gör”. I den definitionen ligger kulturen fälld, meningslös, djupt nihilistisk, utan uppgift och utan resultat, men ordet låter fortfarande bra och kan pryda en diskurs. Där har vi kanske bakgrunden till våra meningslösa kulturutredningar. Även de miniatyrjakttorn hon ställde ut på Bonniers konsthall här om året, de som påminde om barnstolar, ger en bild av människan som i alla åldrar sitter och väntar på mat, som en fågelunge ungefär.

På den nu aktuella utställningen på Nordin, ”Vanitas or the Imaginary Control”, snurrar några krukväxter, begonior, varv efter varv runt på löpande band ställda i kvadrat. Man blir lika full i skratt av dem som av Golden Retriever-bilden. Det är en ren glädje att se. Löjliga familjen, tänker man när växterna kommer löpande på bandet. Tveklöst uppstår denna besjälning då blommorna gungar till i växlingen av band och riktning, och i två av hörnen vrider sig krukorna mot en styrarm, först åt ena hållet, sedan åt andra. Det får växten att liksom gestikulerar. Alla gör de samma stela och klumpiga rörelser, lite grann som Teletubbisar. Eller som en sommarsyskonskara i likadana träningsoveraller. Följa John. I ovanligt hög grad passar de här snurrande och skakande växterna in på Henri Bergsons beskrivningar av det komiska som uttrycket av någonting mekaniskt inrättat i livet för att liksom imitera livet. Det är det som är komiskt i blommornas besjälning.

martensson_nordin2Betraktade utan besjälning är begoniorna blommor ”som produceras i stora mängder i högt tempo, för att sedan i enorm omfattning distribueras som billig hemdekoration”. Joakim Borda fortsätter i katalogtexten sin tankegång med att säga att denna produktionsmetod, denna odling eller kultivering av växter, själv motverkar den produktion av symboliskt värde (hemtrevnad och naturlig grace) som växten ska ge. Denna kulturprodukt som begonian är tär alltså på både sin egen symbolik och på vardagsrummet såsom ett rum gjort för att ge sina ägare deras mest gynnsamma naturliga miljö. Precis som för pelagoniorna är den inomhus. Mårtensson fullbordar motsättningen mellan vanlig natur, den som finns utomhus, och kulturnatur, som frodas inne, genom en bild på ett växthus eller drivhus påminnande om stora stål och glasvitriner, upplysta med elektriskt ljus (en av hennes ”Vanitas” i det inre rummet).

Som kulturskapad natur är begonian en analogi till människan. Och Mårtenssons begonior som rör sig i kvadrat är analoga med Becketts skådespelare i pjäsen ”Quad” där de oavbrutet tecknar en kvadrat med sina rörelser. Den där aktiviteten, såväl hos Beckett som hos Mårtensson, verkar inte ha något ändamål. Det som skulle ge människans görande en mening, prägla det tillfälliga med evighetens form, var just kulturen. Det som inte resulterade i något här och nu kunde ändå vara någonting att bygga vidare på, ett steg mot ett allt mer fullständigt förverkligande av människans sanna natur. Precis som människans natur hotades kulturen inte av döden. Men döden är vad som omger Mårtenssons löpandebandverk. Två fotografier av enorma komposthögar som bara tycks bestå av begonior finns på utställningen. Runt omkring är det höst, inte ett levande blad finns förutom i komposten. Den ser faktiskt ut som en gigantisk nytäckt grav. På ena bilden ser man spåren av en traktor som forslat dit blommorna en masse. Löpandeband och kulturprodukternas massdöd. Vad är meningen, vad är ändamålet?

Jag har ändå svårt att uppfatta någon som helst dyster klang i den här utställningen. Tvärtom, utan slapstick eller skämtsamheter genererar Mårtenssons verk komik. Till och med katalogens bilder av blommorna på löpande bandet har något dråpligt vitalt över sig. Det är inte någon sisyfostillvaro att fara runt på bandet, snarare rör sig dessa kulturvarelser i sin egen evighet, med samma glada skakningar det här varvet som i förra – den glädjefyllda glömskan är total. Det märkliga med de här kulturprodukterna är att tiden och döden tycks komma utifrån. Det enda som förändras av att nya varv läggs till de gamla, är att tre ränder allt tydligare tecknar sig på krukorna: ränder från gnidningen mot styrarmar och från mekanismen i uppsamlingsanordningen på ena sidan. Tiden märker krukorna från utsidan, inte blommorna inifrån. Döden är inte inskriven i de här blommorna, DNA-koden är inte accepterad. Till sitt uttryck är blomsterarrangemanget, med sin rörelse, inte ändligt, utan indefinit. Det betyder inte heller att de är odödliga, utan att döden drabbar dem som någonting främmande, utifrån kommande. Och det är ju så en verklig kulturvarelse borde ha uppfattat sig själv. Som ett förverkligande av människans natur, som inte bär döden med sig, utan har ändlösheten i sig. Det är kulturens glada budskap. Den där naturen var själva ändamålet med kulturen och alla händelser inom den. Precis som den här installationen, ”Ground Control”, som i hög grad förverkligar sin natur, sin idé, oavsett om den kommer att falla i bitar vid något tillfälle.

Och vanitasmotiven, komposthögarna, är ingalunda patetiska memento mori-bilder. Snarare bidrar de till komiken. Dels genom att blommorna, som i ”Ground Control” får sin konstnärliga apoteos såsom del av en konstens natur, här har återförts till den vanliga naturen. Det är en drastisk dignitetssänkning som är vanlig inom komiken. Övergången gestaltas i en av hennes ”Vanitas” nästan som en komisk transport. Å ena sidan är det någonting märkligt med att vissnande blommor tas bort från bandet, trots att du utför sina rörelser på samma sätt. Det är ett yttre kriterium, inte en inre bristande förmåga, som gör att de tas från bandet. Å andra sidan rimmar bestämdheten och effektiviteten i masstransporten (traktorspåren) inte alls med funktionslösheten i blominstallationen. Diskrepans på diskrepans. Allt ser godtyckligt och märkvärdigt frivilligt, för att inte säga nyckfullt, ut i varje led, ändå ohyggligt välorganiserat och finaliserat. Ändamålsenlighet utan (yttre) ändamål, som Kant karakteriserade skönheten – det gäller konsten i stort och inte minst vår kultur, men pga. att den för sig själv, inifrån betraktad, är självändamål. Men blommorna generas inte av det, utan bejakar den här dråpligheten. Fortfarande ganska vitala ligger de där i förmultnandet, men liksom flinande, som om de inte tog det på allvar – oljeskadade ironiker. Oberörda av förmultnandet.

Dels materialiserar komposthögarna de där tidens ränder som tidigare bara satt på krukorna. Det självändamål som deras vistelse i verket var, attackeras här som någonting i sig ändamålslöst ur naturens synvinkel. Och det är klart: kulturen har inte mycket att ge naturen – sedan får naturkonservatorer som jobbar i kulturlandskap säga vad de vill – och naturen kommer ha sista ordet. Men i allt det är det åtminstone kulturen som får sista skrattet. Konstens generella relation till livet, sa Bergson, är komisk. Komiken är på så sätt inget inomestetiskt begrepp, utan ett som också kräver en konstens relation till livet och döden, naturen. Men bara kulturen kan glädja sig åt den relationen. I relation till kulturen är naturen – oavsett om det är människans eller konstens eller bara den vanliga naturen – bara ett bananskal, den är som gjord för att halka på.

Adress: Tulegatan 19

2009-05-15 Lars-Erik Hjerström Lappalainen (text), Nordnin Gallery (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *