<

Publicerad 17 november 2014 Av I Recensioner Med 2253 Visningar

Nils Bergendal på Galleri Kontrast

Samtidens vurm för ruiner har bekantat oss med bilden av det övergivna. År ut och år in har vi nu kunnat betrakta ”bortglömda” reliker över en svunnen industrialism i konstnärliga utforskningar som inte så sällan också stilla jublar över forna supermakters, likt USA:s, svanesånger. Nils Bergendals fotografiska svit The Name of Us tar oss vidare från ruinens känslomättade nyromantik och direkta politiska referenser på ett sätt som lyckas med bedriften att vara lika tankeväckande som känslosam. 2011 stängde Zoologiska museet i Lund och Bergendal såg till att bli den siste besökaren. Han dokumenterade processen när museet, som varit öppet sedan 1735, packades ihop. Det skulle nu magasineras. Packlårar efter packlårar fylldes med skelett och uppstoppade djur. Rum efter rum, monter efter monter, tömdes och förvandlades till stumma spår av förgängligheten.

6_name40_v2Den varsamma magasineringen i samband med slutet, ett slut som allegoriskt kan tolkas som slutet på allt, skänker utställningen dess säregna nerv och konceptuella klanggrund. Det är slut, men ändå så vittnar packandet och arkiveringen om något som motsäger slutgiltigheten. Vad kommer efter slutet? Och när tar det verkligen slut? Ruinen och arkivet viks samman i en och samma bild, en bild som äger förmågan att i lika stor grad vittna om förstörelse som omhändertagande. Det känns som en helt igenom tidstypisk paradox. Är vi inte för det mesta kapabla att vandalisera med samma övertygelse och allvar som vi kan agera konservatorer? En schizoid nutid där civilisationens eftertänksamhet hela tiden delar plats med en skrämmande kortsiktighet, likt två ärkefiender på samma klippavsats över avgrunden.

I nitton fotografier på Galleri Kontrast och i den vackra utställningsboken (utgiven på Journal förlag med text av Peter Törnqvist) visar Bergendal prov på ett bildspråk som sträcker sig från det elegiska till det skrämmande och komiska. Det är en fabellik bildvärld där människor endast medverkar som suddiga vålnader i begrepp att packa ihop historien. Skelett och uppstoppade djur tittar uppfordrande och med fruset allvar tillbaka på åskådaren. De illustrerar tiden på samma sätt som människorna representerar samtidens omedelbara flux mellan omtanke och förstörelse. Museiobjekten blir dörrar till det förflutna på fler sätt än ett, de är också påminnelser om den evolution och det naturliga urval som det Zoologiska museet i Lund under stor del av dess existens ville förklara. En kunskap som vi nu uppenbarligen inte behöver, men är oförmögna att slutgilltigen göra oss av med.

Mest gripande är kanske de tomma montrarnas innanmäte, klädda i vävtyg och med skuggor, likt ektoplasma, där våra föregångare en gång stått. De kommer att hemsöka oss. I en annan bild återfinns ett naket skelett av en flyghund, en av de största av fladdermössen, som är skrämmande grotesk på samma gång som löjeväckande. Som om den omöjligt skulle kunna haft en naturlig plats i någon slags ordning, utan istället endast med självklarhet kan vara del av en dröm. Kanske är hela denna historia en dröm? För det samma gäller skelettet av ett nyfött människofoster ensamt väntande i en alldeles för stor gammal glasmonter. Den har monterats i en naturvidrig stående ställning och ser ut som en sorglig utomjording; fängslad och övergiven, hopplöst föråldrad när den istället skulle ha vaggats av en moders omsorg.

6_name37_v2Andra verk pekar mot arkivet som inte behövs och den varsamheten med vilken det skapas. En leopard inslagen i plast väntar i en hiss, en liten rhesusapas näpna anlete sticker upp bland frigolitchips i en packlår, ett älgskelett står i en märklig säkerhet mellan bastanta lårar märkta med orden ”Homo Sapiens” och ”Varg”. Det är precist, direkt och lyhört utan att för den skull basunera ut ett budskap.

Det ekar alltså tomt i Nils Bergendals verk och det sjuder samtidigt av det förgångnas liv. När det är som bäst närmar sig uttrycket en slags metaforisk sublimitet som slungar ut åskådaren i vilda och vida associationsbanor. Inför dessa kan vi endast häpna och dras med. Här finns äntligen en konstnärlig utforskning av förgänglighetens fulla komplexitet som inte nöjer sig med att vara någon slags tom känslofanfar som klingar av lika fort som den har ljudit. Samtidigt är vad som sägs, som frågan om vad som är slut, inte belastad med en konceptuell och teoretisk bokstavlighet som gör den tungrodd. Det går att säga något bortom nyromantikens fernissade yta och detta är möjligt utan att med performativ ärlighet behöva understryka hur verken fungerar.

Galleri Kontrast har hängt The Name of Us efter samma princip som ett fotoreportage, vilket är naturligt med tanke på galleriets inriktning. Samtidigt känns det ibland synd. Hängningen skaver tyvärr något med den eftertänksamhet och koncentration som fotografierna kräver. Till detta ska läggas att några av verken är allt för lika varandra för att motivera sin plats i utställningen. Det kunde helt enkelt ha genomförts en bättre sållning. Färre verk och mer yta hade gjort Bergendals serie en stor tjänst. Ändå så lyckats Bergendal skapa en känsla av att det är viktigt att vi är uppmärksamma och ser alla nyanser. Det är som om han under stilla insisterande stoppat ett brev i våra händer som på något omöjligt sätt var skriven av planetens sista människa. The Name of Us gör det fullständigt klart att en sådan figur kommer att vara en bibliotekarie eller arkivarie. Först när historien är meningslös kommer den skrivas som allra bäst. Det är alltså inget att se fram emot, men väl något att se tillbaka från.

Adress: Hornsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/11 – 30/11

Axel Andersson (text), Nils Bergendal (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *