<

Publicerad 31 augusti 2017 Av I Recensioner Med 3191 Visningar

Michał Budny på Galerie Nordenhake

Med poetisk och lakonisk auktoritet placerar den polske konstnären Michał Budny fyra skulpturer i Galerie Nordenhakes tre rum. I första rummet hänger två vågformade objekt tätt intill väggen, liksom draperier, rollade i samma vita ytstruktur som väggarna. Vad är de till för att dölja? I nästa rum mitt på golvet: två cirklar av stål, två och en halv meter i diameter, infogade vinkelrätt mot varandra så att de tillsammans bildar konturerna av en sfär. Och i det tredje rummet står en tre meter hög byggnad inklädd i svart gummi som avger en påtaglig lukt.

Allt är reducerat till detta: tre rum, fyra föremål, en stor rymd. Föremålen är som fyra konsonanter i ett språk där läsaren får skapa vokalerna. Man kunde kalla Budny minimalist med tanke på hans radikala reduktion och föremålens starka, fysiska materialitet. Där uppstod en gång den amerikanska minimalismen: några vitmålade, uttryckslösa lådor där det fysiska aldrig fick överskrida gränsen till det metafysiska eller metaforiska. Den verkade dra kritikern Clement Greenbergs ortodoxa och anti-litterära purism till sin absoluta spets. Ändå blev hans krets nervös av den unga generationen minimalister och Greenbergs kollega Michael Fried drämde till med värsta tänkbara invektiv: minimalismen var i själva verket ”teatral”. Och det teatrala var väsensfrämmande för modernismens skulptur; det inkräktade på dess autonomi.

Om man bortser från den negativa värderingen av det teatrala så ligger det mycket i Frieds iakttagelse: minimalismen var en hybrid mellan måleri och skulptur och installationerna kunde likna scenografier där berättelser låg på lur.

Budnys minimalism bär samma tvetydighet. Berättelser men också solitärer i egen rätt i skala, material, hantverk och en subtil ljusbehandling med dunkla reflexer och skuggor i det svarta gummit och mjuka schatteringar i de veckade vita skulpturerna: serena som antikens marmor. Budnys skulpturer vilar i sig själva där titlarna ”Utan titel” hävdar autonomi och avvisar litterära utvikningar. Men så snart vi förflyttar oss genom rummen alstras betydelser, berättelser: ett slags teater i tre akter. Så uppstår en rörelse fram och tillbaka från det vita, öppna till det svarta, slutna via en passage i det sfäriska stålskelettet där vi står liksom inskrivna i kosmos, en bur men med öppningar åt alla väderstreck.

Man kunde beskriva den dramatiska rörelsen som en initiationsprocess från alkemins vita albedo till det svarta nigredo och tillbaka – giltig både i den privata och den gemensamma historien. Den meditativa lättnaden i det vita rummet. Den förtätade svarta byggnaden med sin skeva geometri som döljer ett inre rum. Är det en kultplats, ett skydd, en isoleringscell, depressionens klaustrofobiska rum? Och den främmande lukten av gummi aktiverar omedelbart minnen, kanske med andra referenser i Polen än i Sverige.  

Ja, här behärskar Budny mästerligt minimalismens språk av hermetiska konsonanter och öppna vokaler, det rent tingsliga och det teatrala.

Peter Cornell

Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 24 augusti – 7 oktober 2017

Peter Cornell är tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Konstkritiker och författare till Den hemliga källan, Paradisets vägar, Gemensamma rum, Saker, Mannen på gatan och Öppningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *