Publicerad 16 mars 2010 Av I Recensioner Med 3879 Visningar

Matthias van Arkel på Galerie Aronowitsch

arkel_2010_2Det var länge sedan något i konsten är vad det ser ut att vara. I gränsupplösningens, hybridernas och samplingarnas tidevarv är detta snarast regel än undantag. Kanske finns det fortfarande dem som saknar den gamla ordningen, där material och formspråk hölls i herrans tukt och förmaning. De flesta av oss är emellertid ganska glada över den nya frihet som de stundtals ganska murkna ramverkens sönderfall har fört med sig. På torsdag öppnar måleripriset Carnegie Art Award sin utställning i Stockholm med bland andra pristagarna Kristjan Gudmundsson och Felix Gmelin, två konstnärer som flyttat sig ganska långt vid sidan om vad traditionellt måleri handlar om.

Men vad gör den konstnär som ändå vill bli kvar i en målerisk tradition, utan att fördenskull fastna i alltmer slitna konventioner? Tja, man kan ju göra som Matthias van Arkel. Hans konstnärskap har alltsedan debuten i början av 2000-talet inriktats på att handgripligen utforska nya vägar för måleriet, utan att tappa förbindelserna med traditionen. van Arkel har tidigare bland annat arbetat med målningar som givits karaktären av tredimensionella rum, ett försök att fysiskt gendriva Clement Greenbergs klassiska idealiserande av måleriets främsta egenskap som ”flatness”.

Under senare år har van Arkel närmat sig minimalismens estetik, och kavlat ut det ena verket efter det andra förfärdigat av industriellt silikongummi som vulkaniserats tills dess de nått samma grad av väderbeständighet som bildäck. Materialet och den industriella arbetsmetoden är i sann minimalistisk tradition, där det intima personliga uttrycket försetts med ett anonymiserande tekniskt filter. Men innebörden är likväl en helt annan. van Arkel experimenterar frejdigt med olika färger och formelement. Visserligen går det utmärkt att sitta på hans verk eller hänga upp dem i trädgården, men anonyma är de inte. Det personliga uttrycket och konstnärshandens rörelser är fullt avläsbara.

arkel_2010_1I sin nya utställning har Matthias van Arkel på sätt och vis tagit ett steg tillbaka från de mer skulpturala former hans verk tidigare haft. De är inte längre avsedda att placeras på golvet mitt i rummet, utan har en uppenbar hemvist på väggen likt vilken annan målning som helst. Det är egentligen bara den bakomliggande duken och spännramen som saknas. I stället har van Arkel arbetat sig ännu ett stycke djupare ned i måleriets finmotoriska praktik. Han breder ut ”penseldrag” i silikongummi som han sedan dissekerar med skalpell, skär i tunna strimlor och arrangerar om i nya formationer. Eller så kör han helt enkelt sin färgindränkta gummimassa genom en pastamaskin och ”målar” med hjälp av färgglada tagliatelle.

Eftersom den ugn han har till förfogande inte är av största modell är bilderna uppdelade i ett antal kvadratiska delar, vilket gör att de, teoretiskt sett, skulle kunna arrangeras om efter eget tycke och smak. Do-it-yourself-måleri i god Martin Timell-anda, helt enkelt. van Arkel blinkar spjuveraktigt åt konsthistorien, samtidigt som han är fylld av respekt inför den. Han har inte mycket till övers för snitsiga postmoderna ironier. Det finns ett grundläggande allvar och en genuin hantverksglädje i hans hybridmåleri som inte är av sämre kvalitet än hos kolleger som arbetar med pensel, duk och spännram.

Ju mer man ser av Matthias van Arkels verk, desto tydligare blir det hur nära knutna hans verk är just till kombinationen av personlig skaparglädje och den överväldigande fysikaliteten hos de färdiga verken. I den nya utställningen har han förvandlat väggen mellan galleriets två utställningsrum till en tredimensionell målning med hjälp av sprejfärg, men här är genomförandet betydligt svagare än hos de väggplacerade verken. Det känns kort och gott som om ett eller ett par viktiga element i hans process tappats bort. Jag har tidigare haft vissa funderingar hur länge van Arkels koncept kan varieras utan att tappa luften. Än så länge är det ingen fara på taket, men det är tveklöst i samspelet mellan de två- och tredimensionella strukturerna och klockarkärleken till måleriet som han har sin styrka.

Adress: Sturegatan 24, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/3 – 18/4

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.