I en hyperglobaliserad värld där kunskap bara ligger en knapptryckning bort, och där vi utsätts för en oändlig ström av bilder och information, har vi som aldrig förr också unika utvecklingsmöjligheter. Samtidigt gör det ständiga informationsflödet att vi, genom nyhetsapparnas dagliga notiser om våld och död, gärna formar oss en bild av världen som obönhörligt förlorad. Här blir det alltför tydligt att vi inte lär oss av våra misstag, hur mycket Hans Roslings färgglada infografik än berättar att världen faktiskt förbättras, om än långsamt.
Denna känsla har curatorerna Tessa Praun och Richard Julin tagit fasta på i utställningen Like a Prayer, där de kombinerat verk från konsthallens samlingar med tjugofem etruskiska votivgåvor inlånade från Medelhavsmuseet. Den egna oron för omvärlden har färgat blicken på verken, som har valts för att de på ett eller annat sätt kan sägas fungera som en bön. Även om det inte från början var konstnärens explicita intention. Stora internationella namn som Mona Hatoum och Jake & Dinos Chapman möter välkända svenska konstnärer som Matts Leiderstam och Ulf Rollof, men vi får även en skymt av nästa generation konstnärer.
Exempelvis i Linus Nordensson Spångbergs två verk, som är del av en serie som tillkom efter ett besök på ett planerat slutförvar för kärnkraftsavfall. Uran måste förvaras i urberget i minst 100 000 år, och den största utmaningen är hur den geografiska placeringen ska förmedlas till en sådan ofattbart avlägsen framtid. Tanken om en långvarig civilisation är hoppfull liksom möjligheten att kommunicera med densamma, samtidigt som det radioaktiva avfallet har potentialen att förstöra denna framtidsutopi.
Många av verken i Like a Prayer kretsar kring det kroppsliga, det individuella, och härstammar likt böner ur det privata med en tro på något större, som de etruskiska votivgåvorna (ca 200 f. Kr.). Dessa föreställer olika kroppsdelar placerade i helgedomar som offer eller tackgåva till gudarna. Kroppsdelarna beställdes av vanliga människor för att sedan hängas eller läggas i helgedomen. Tillsammans måste de ha ingett en överväldigande känsla av att vi inte är ensamma i våra sorger. I en progression av salighet går bönen från det privata via det kollektiva till det gudomliga. Våra sorger må kännas ensamma och våra böner ohörda, men i igenkännandet av den andre finner vi gemenskap och tröst.
På Magasin III har votivgåvorna inspirerat till ett klassiskt utställningsformat i montrar, och även flera av de andra verken presenteras på klassiskt musealt vis. Det skapar en lågmäld skörhet i utställningen och ger en ny dimension till Magasin III:s välkända experimenterande med utställningsformatet.
Sigalit Landaus verk Woman Giving Birth to Herself föreställer en hudlös underkropp ur vilken ett huvud och två händer med våld tar sig ut. Drömmen om att födas på nytt, om att ömsa skinn förverkligas. Skulpturen blir samtidigt en metafor över modern som ett kärl ur vilket liv springer. En liknande symbol arbetar Ulf Rollof utifrån i verket Container. Liksom votivgåvorna ger oss en möjlighet att se hur den individuella bönen sällan är unik, är tanken om modersgestalten som både en fysisk person och gudomligt väsen något universellt.
Mötet mellan individen och kollektivet går igen i många av utställningens verk. I Sirous Namazis Sink har konstnären samlat familjens minnen av handfatet från barndomshemmet i Iran, för att sedan rekonstruera det och skriva ut det med 3D-skrivare. Familjens hem förstördes kort innan de flydde till Sverige och verket är ett försök till att återställa något som gått förlorat. Genom att inte bara utgå från sina egna minnen utan åberopa familjen som kollektiv, visar Sirous Namazi hur minnet kan förvrängas och komprometteras över tid. Genom att minnas tillsammans inser de vad som gått förlorat men också vad som finns kvar.
Jake & Dinos Chapman stora serie av etsningar i Disasters of War bildar ett groteskt monument över våld, krig och död. De bygger vidare på Francisco Goyas Los Disastres de la Guerra, som skildrar Napoleons invasion av Spanien och övergreppen på befolkningen. Goyas bilder betraktas av många som den första oromantiska skildringen av krig och det återspeglas i Chapmanbrödernas välkända ironi. Med den undertonen distanseras Disasters of War från bönen, men ger samtidigt en inramning till utställningens tema. Och blir ett slagkraftigt ”varför” till de andra verken.
Like a Prayer är en inspirerande upplevelse. Den lyckas vara både allvarlig och andlig i en cynisk värld. Ändå är det kanske den historiska aspekten som gör störst intryck. Att förankra utställningens tema i votivgåvorna ger oss en fördjupad inblick i vårt förflutna. För över tvåtusen år sedan bad våra anfäder om helande och idag, i vitt skilda konstuttryck, ber vi liknande böner. Vi må ha lärt oss alldeles för lite av historien men vi har ännu inte förlorat hoppet.
Johanna Theander
Foto: Magasin III, Frihamnen, Stockholm. Utställningen pågår 11 september 2015 – 6 juni 2016
