Ett rum, men också ett universum. En rymd av ting, uppfyllt både horisontellt och vertikalt. Ögonen glider planlöst över samlingarna. Var ska de stanna, vad är viktigt? I en total avsaknad av hierarkier, av tydliga instruktioner och mål blir även vana utställningsbesökare desorienterade. Till slut hittar blicken ett mål, en plats att vila på. Mitt i verket finns en person i topphatt. Personen är engagerad i rummet. Flyttar på saker, omorganiserar, använder.
Personen är magikern i Laura Limas verk Den Nakna Magikern, ett av verken på Bonniers Konsthall och milt uttryckt överväldigande som konstupplevelse. Limas magiker är engagerad i rummet men desto mindre i besökarna. Bland vardagliga ting som konsthallens besökare lånat till Bonniers skapas magi genom förflyttning. Inte genom hemligheter eller tricks. Magikern kan inte dölja något i rockärmarna. De är avklippta.
I verket Bar/Restaurant sitter gäster och dricker öl. Kypare rör sig mellan bardisk och bord och fyller på glasen som sakta töms. Gästerna verkar alla vara ting som har med konst eller konsthistoria att göra. Ett paraply minner om Magritte. På vissa stolar sitter konstnärsmaterial liksom lera eller sand. I Bar/Restaurant finner vi ett stort mått humor men också många hemligheter. Vem är det som tömmer glasen egentligen? När händer det och hur går det till? Och hemligheter finns det gott om i utställningen på Bonniers. Utöver verket Choice, ett mörkt rum i vilket varje besökare i sin ensamhet kan upptäcka något eller inte, finns även ett antal verk som inte annonseras. Så arbetar Laura Lima ofta, med verk man som besökare får upptäcka själv eller missa helt. Hon utforskar och utmanar det sätt på vilket vi tar till oss och rör oss i en utställning. Vi förväntar oss att eftersom verken är det centrala så ska informationen och tillgängligheten vara uppenbar men i många av Limas verk är så inte fallet.
I verket Flat, som kunde ses i Basel i somras, ligger en person i ett rum med endast en lampa som sällskap. Höjden på taket är 40 centimeter och besökare får böja sig ned, ja nästan lägga sig på golvet för att kunna se in i rummet. På så vis blir ”att vara besökare” också ”att vara en del av verket” i Laura Limas konst. Ännu ett exempel på hur hon i sina verk utmanar vår perception av hur det är att vara museibesökare, att vara åskådare.
Kanske kan man bäst beskriva Laura Limas verk som tablåer. Som levande bilder, utan slut eller början. Det är svårt att helt klart definiera bildernas genre. Då är det betydligt lättare att fastslå vad Limas verk inte är. Det är inte performance eller teater, inte agerande eller inövade roller. Istället handlar det om instruktioner. De människor som medverkar i Limas verk existerar utifrån ett sett instruktioner från konstnären. Tillsammans med miljöer som kan vara både konstruerade eller naturliga bildar de en levande bild. Mer som en tavla eller ett foto än en akt eller handling. Sedan 1995 då Laura Lima placerade en levande ko på en strand i Rio de Janeiro, en övning i förflyttning, har hon arbetat med levande materia. Ofta handlar det om människor eller djur och miljöer, samt relationen dem emellan.
Även relationen mellan konstverk och betraktare synliggörs i Laura Limas bilder då de innehåller levande varelser. Vad är det egentligen som betraktas och av vem? Till och med själva konstnärsrollen ifrågasätts. Är det bara Laura Lima som är konstnären? Eftersom verken är uppbyggda kring andra människors agerande innehåller de också ett mått risk, något som fascinerar Lima men också sätter konstnärsrollen på prov. Känslan av en flytande upphovsman/kvinna, av att inte riktigt veta vem som står bakom verket, och om det egentligen bara existerar för att jag som besökare befinner mig i det är påtaglig.
Egentligen finns det bara en sak att göra i denna situation, när orden tryter och abstrakta känslor utmanar logiska beskrivningar. Det är att se utställningen med denna provocerande, tankeväckande och humoristiskt ironiska konstnär. Det kan jag verkligen rekommendera.
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/9 – 30/11
Johanna Theander (text), Per Kristiansen (foto)
