<

Publicerad 23 februari 2017 Av I Recensioner Med 5924 Visningar

Kristina Wikström på Galleri Olsson

Kristina Wikström söker en avlägsenhet, någonting där borta, ”yonder”. Bortom nuet där ögat avläser evighet snarare än ögonblicket.

Också hennes teknik glider undan; inte ett välbekant fotobaserat måleri utan ett mindre vanligt måleribaserat fotografi (jag tror filmaren Antonioni var en av de första som prövade tekniken). Kristina Wikström undandrar sig både måleriets materialitet och fotografiets anekdotiska ögonblicklighet. Hon hittar en tredje väg i en hybrid där måleriska fragment av gamla mästare och konstnären själv svävar i en ogripbar rymd vars subtila fördrivningar bottnar i hennes tidigare monokromer. Kristina Wikström verkar vilja distansera sig från måleriets romantiska/kommersiella aura.

En utgångspunkt är en fotografisk reproduktion av Piero della Francescas målning av en pojke i profil. Kristina Wikström målar vidare på bilden, leker, tar bort, förskjuter och flyttar detaljer som mun och öga. Å ena sidan variationer och rörelser, å andra sidan Piero della Francescas stilla evighet. Jag förnimmer ibland en fläkt av Balthus som fogade in Piero i ett samtida måleri och med sin klassicism åstadkom en spänning mellan ett nu och en avlägsenhet. Men till skillnad från Balthus är erotismen i Wikströms konst av ett okroppsligt, platoniskt slag; också pagefrisyrens ansatser till fetischism tyglas av kyskhet.  Om det finns ett surrealistiskt drag så håller sig det återkommande ögat på behörigt avstånd från Batailles upprörande ”Ögats historia” (den Bataille som en tid bodde i Balthus ateljé och vars dotter stod modell för Balthus ”Flicka med katt”).

Nej, Kristina Wikströms spänning uppstår ur en avlägsenhet, i avståndet till det fysiskt taktila i en kropp eller en duks eller pigments textur. Ett noli me tangere där hennes konst har förskansat sig i ett alldeles eget rum som inte låter sig ertappas som vare sig måleri eller fotografi. Det kan av några erfaras som en vaghet och oåtkomlighet – men av andra just som hennes egenart och styrka.

Peter Cornell

Foto: Kristina Wikström, Galleri Gunnar Olsson, Fredsgatan 12. Utställningen “wild blue yonder” pågår 9 februari – 3 mars 2017

Peter Cornell är tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Konstkritiker och författare till Den hemliga källan, Paradisets vägar, Gemensamma rum, Saker, Mannen på gatan och Öppningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *