Publicerad 06 september 2020 Av I Recensioner Med 1035 Visningar

Julia Selin och Adrian Olas i Konstakademiens hus

Julia Selin, Heat writings, 2020. Foto: Gelleri Flach

Gestaltar Julia Selins målningar ett uppåtstigande eller ett fallande? Skildrar de stillhet eller rörelse? Hennes stora mörkt upplysta dukar rymmer aningar om både och. Känslan av något fixerat och stillastående och en på samma gång pågående transformation ligger inbäddad i de glimrande färgytorna. Som en rofylld vibration, en puls som fortplantar sig.

Kanske är det de glödande färgpunkterna utspridda över bildytorna som skapar känslan av förflyttning och rörelse. De som får ögat att söka sig mot ljusfläckar och öppningar i den luftigt kompakta massan. Samtidigt bild och stoff. Med självklar auktoritet intar Selins verk ateljérummet hos Galleri Flach. Hängda över bröstpanelen styr och stör de ordningen i galleriets vita kub. Varje målning ett utsnitt ur samma totalitet, från samma ort.

Julia Selin, ur sviten Moth shifts, 2020. Foto: Magnus Bons

Den rödglödgande ”Heat writings” (2020) bryter den tydliga vertikaliteten i de andra målningarna, och gestaltar ett annat perspektiv. Mer av en stillastående yta, som en inre glöd hos vatten eller lava. Målningen har en tecknad föregångare som ingår i en svit inramade svartvita verk på papper, samtidigt en fristående bildbank. Teckningarna tillför en precision utan att vara detaljerade, och utvidgar både utställningen och mitt intryck Julia Selins fängslande konstnärskap.

Resten av Konstakademiens utrymmen upptas av Konsthögskolans avgångsutställning. En av eleverna som imponerar stort är Adrian Olas som visar sina intensivt nedtonade verk både i de stora salarna och i en vacker installation i biblioteket. I läsesalen hänger Olas små målningar effektfullt och överraskande direkt på hyllorna med böcker, som ett slags punktmakeringar. Och innanför bokraderna har han placerat ut tegelstenar med ovala urgröpningar. Hugg eller bitmärken av tänder? En gatsten, ståltråd och en glasburk med inlagd gurka ingår också.

Adrian Ulas, ur installationen Ulicy, parki, 2019-20. Foto: Magnus Bons

Adrian Olas, Ogrodzenia, drzewa, kominy, ulicy, 2019-20. Foto: Magnus Bons

Väggskylten anger att Adrian Olas i målningarna använt sig av tegeldamm, bränt plommonträd, bläck, bivax, kol och sot. Förutom mer traditionella material som bomullsduk och linolja. Men inget färgpigment alls. Målningarnas dovt lysande rödockra eller dämpade gråsvarta toner är alltså rester av tegel och förkolnat trä. Jag ser vad som liknar upplösta, återkommande former. En sorts rutmönster. Och händer, utsträckta fingrar.

Målningarna speglar varandra, ligger nära sina motiv. Verkar ha smält samman med dem. Och visar fram rester av signaler, tecken. En är en svart ikon. Det ser ut som om stoft blåsts över duken eller som att de visar upp avtryck, spår av ett underlag. Är Olas bilder och figurerna i dem orsakade av och gestaltande genom förbränning? Är det strukturer av ett utplånande som avtecknar sig på de små dukarna? Den polska staden Łódź nämns i flera av titlarna.

Liksom Julia Selin suggererar Adrian Olas målningar fram en stark förnimmelse av en specifik plats. Som samtidigt är ett tillstånd. Båda konstnärerna arbetar med fysiskt påtagliga stämningar, med verk som redovisar vad som kanske inte är mer än en föraning.

Magnus Bons

Julia Selin på Galleri Flach i Konstakademien, 29 augusti – 3 oktober 2020

Adrian Olin i Konsthögskolans avgångsutställning på Konstakademien, Fredsgatan 12, 29 augusti – 27 september 2020

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.