Publicerad 28 januari 2020 Av I Recensioner Med 1258 Visningar

Jarl Ingvarsson på Galerie Forsblom

Jarl Ingvarsson, Syrakusa, 2019

Besökaren möter två trappstegar målade med akryl och kol på tyg, som liknar lakan, när man kliver in på Galerie Forsblom. En stege till besökaren och en till konstnären att klättra upp på? De är hastigt målade som på ett plötsligt utslag på en EMF-meter, ett instrument som avläser elektromagnetiska fält. Tänker mig att Jarl Ingvarsson har trappstegen i sin ateljé av praktiska skäl och därför också har hämtat inspiration från ”föremål som i förbifarten fångat hans uppmärksamhet” så som utställningstexten ger. Men alla val betyder väl något, inte sant?

Jag har aldrig tidigare uppfattat hans verk som särskilt symboliska, men med anledning av att flera är målade på lakan så leds besökaren oavkortat att tänka på drömmar. Att genom sömnen klättra upp i det rike där ens undermedvetna låter sig helas, efter Drömvandrarens lynne, känns som en bra ingång till konsten.

Drömvandraren var för övrigt en figur som ofta dök upp i Hans Vikstens målningar. Han gick från trädtopp till trädtopp genom skogen. Viksten var Ingvarssons professor på Kungl. Konsthögskolan och kanske det finns ett stråk av en hälsning från ovan här?

Jarl Ingvarsson, Silent lamp och Jacobs stege, 2019. Foto: Windy Fur Rundgren

”Stairway to heaven” är en av titlarna i entrérummet. Jag går vidare in i nästa. Här finns fler stegar. Riktade uppåt som tidigare, men också stegar som leder ned i vatten, i djupa bassänger omfamnade av grönska. Kannor och citroner. Målade i par, som upprepningar och speglingar mot verkligheten, och mot varandra.

Jag skymtar Miró, Matisse och en och annan amerikansk målares andliga närvaro i detta rum. Ingvarssons måleri uppvisar, i paret ”Jacobs stege” och ”Silent Lamp”, hur exakt rörelsen kan fångas till ett stilla andetag, för att sedan kluddas över på några tilltryckta citroner, likt hur Richter de senare åren bearbetar det sköna, skrapar över och täcker det vackra, åt ett nytt slags sökande.

Jag gissar att citronerna med titlar som ”Palermo” och ”Syrakusa” bär namn efter ljusa minnen, platser i Ingvarssons hjärta, som inte går att återberätta på annat vis, än som när vi åter och åter igen sträcker oss efter solens glimtar, som bara går att låna, en liten stund. Men jag tycker om det måleriska spektrum Ingvarsson uppvisar, det får betraktaren att känna sig förförd, samtidigt förlöst. Titlar som ”Morandis morgon” och ”Anna kommer med Kanna” mot rosa duk, ger mjuka andrum till eftertanke åt betraktaren.

Jarl Ingvarsson, Anna kommer med kanna, 2019

För det som berör är att verken i sin helhet liksom föser in mig i ett tillstånd där jag börjar höra saker som bara finns inuti mitt huvud, likt i en dröm. Som ljud där lemonad hälls upp i höga glas. Ett fönster som öppnas och det kommer in frisk luft i galleriet. Jag hör Ingvarssons verk som vindens stämmor i en skog. Inne i den stora salen hänger nämligen målningarna som träd av svävande lakan med färg på. Är det skogen där Drömvandraren kommer ifrån?

Jag kliver in i måleri-installationen som heter ”Härifrån till Evigheten”. Precis som i drömmens tillstånd dyker inadekvata inslag upp. En häftpistol. En behäftande snygg form förvisso, men varför klamrar den sig fast här? Funderar över om det är en hälsning från Torsten Andersson. Den ser ut som honom. Ett par änglavingar mot ett grönt markistyg har lämnat en mörk fläck, som en tår längst ned, likt en spegelvänd signatur. Ett stort bjärt hjärta med texten ”Love is…all you need”, hänger på ytterligare ett lakan.

I dessa tunga tider, då man dagligen slås ned av alla klimatnyheter och människornas missmod, finns här istället en angelägenhet att börja lyssna inåt. Till naturen och till tingen som natur. För det är ett slags inlyssnande, som får oss känna att det spelar någon roll, när vi väljer att ta hand om vår planet. Och varandra.

Jarl Ingvarsson, installtionsvy, Fabricae, Galerie Forsblom

Galleriets projektrum hyser också Ingvarssons verk. Kanske de mest stiliga. Rummet liknar en krypta med ett antal mindre inramade verk, upphängda längs väggarna. De får mig åter att tänka på hans gamle professor Viksten. Eller snarare en bild ur Hans Vikstens bok ”Mitt Vilda Liv” med en teckning av en uggla som sitter inuti ett ihåligt träd. Ovanför ugglan sitter en skata på vardera grenspetsen. Deras vita bukar lyser i månskenet. Ingvarssons verk på papper i svart och vitt, målade med gouache, krita och kol, blänker bakom sina glas, likt pärlorna på trädets krona. Ugglan inuti trädet, fantiserar om att ge sin värld lite mer mänsklig värme, med hjälp från ovan.

Windy Fur Rundgren

Foto: Galerie Forsblom, Karlavägen 9. Utställningen pågår 17 januari – 16 februari 2020

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

1 Kommentarer

  1. Fin och berörande recension

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.