Publicerad 24 september 2008 Av I Recensioner Med 1685 Visningar

Gotlands Konstmuseum, Visby: Hammarström & Mozard (20/9-11/1 2009)

mozard_visbyJubileumsåret på Konstmuseet i Visby avslutas med en riktig långkörare där fyra fristående konstnärer presenteras. Men konstnärerna bär också på ett släktskap till varandra då Eva är mor till Tova Mozard och Nils är far till Björn Hammarström. Det här till synes lite alldagliga temat tycker jag är spännande då det också speglar konsten och den tid konstnärerna är fostrade i. Att det dessutom visar sig att det handlar om tre konstnärs generationer med Tova Mozard som representant för dagens unga konstnärer och Nils Hammarström som tillhörde sextiotalets politiska konstnärskår, ger utställningen bara ytterligare bredd. Det är även de två konstnärerna som tydligt visar en idé i sitt uttryck.

Tova Mozard (f. 1978) är också den enda som berör det gemensamma generationstemat i sina bilder och i DVD-verket, ”De levande döda”. Ett verk som belyser döden ur fyra olika perspektiv, en kvinna berättar om tiden innan och självmordet som hennes man och far till deras barn till slut väljer, ett medium beskriver sin kommunikation med den andra sidan, en man talar om skådespelaren Christer Petterson som delvis fick axla rollen som statsministermördare och så är det mannen som har en stark relation till Elvis Presley. Det är ett stillsamt verk som visar några av dödens alla ansikten och att de döda också påtagligt får leva kvar vare sig de vill eller inte. Ett tema som jag också tycker mig ana i verket ”Skuggan/The Shadow”. Ett arrangerat fotografi som visar en knivskarp bild av en ung orörlig kvinna flytandes i en inomhus bassäng. Vattnet är alldeles stilla så hon måste ha legat där ett tag. På en stol i det helkaklade rummet sitter en lite äldre svartklädd kvinna i ett stelt, lugnt, övervakande. På väggen bakom henne stirrar det tomma ögat ifrån en övervakningskamera ut över rummet. Det är en stark bild som ger upphov till många tankar.

Nils Hammarström (1929-1983) som tillhör 60-talets politiska satirtecknare speglar verkligen den tiden. Det är roligt och mycket av hans politiska spetsfundighet känns fortfarande väldigt aktuellt. Hans lätta enkla teckningar förmedlar också en anda av gemenskap som jag inte tror att jag har sett i konsten sedan dess. Det finns även en stor kärlek i de små porträtten av hans kamrater och vänner. Det är väldigt svårt att motstå värmen i de bilderna. Men själva urvalet spretar något då skämtteckningarna från hans tid på tidningarna Ny Dag, Clarté, och Stockholms Tidningen samsas med måleri, akvareller och interna brevväxlingar från till exempel Säpochefen Hans Holmer. Det är säkert jätteskojigt för kamrater från den tiden att ta del av men för en som inte riktigt var med då blir det rörigt och svårt att greppa.

hammarstrom_visbyFemtiotalsgenerationen Eva Mozard (f.1956) och Björn Hammarström (f. 1958) känns märkligt ensamma och övergivna i det här sammanhanget. Eva Mozard visar broderi och tygcollage på pepparkaksbrun flanell. Collagen får mig att tänka på flanellografen. De här ljudlösa informationstavlorna som man använde innan overheaden gjorde intåg i skolorna. Men Evas bilder är så fixerade att man riktigt kan känna klistret, det finns ingenting av flanellografens inbjudan till förändring eller påbyggnad. De är helt enkelt en fastlåst ödslighet som hon förmedlar. De figurer som finns med känns förstenade och själlösa med ihåliga ögon tomt riktade ut i intet. Hon visar också mjuka tygdjursskulpturer med markerade ögon som också de stirrar andefattigt ut i ingenstans. Jag hittar ingen vision så känslan är att jag hamnat i en enda stor nattmara.

Björn Hammarström rör sig också i ödslighetens marker där allting står stilla men mer i väntan på att något ska eller kan hända. Det är ett spännande stilistiskt måleri som påminner om scenbilder. Motiven är långa ändlösa grusvägar, en stor tom asfalterade parkeringsplats, en övergiven bensinmack eller ett ödsligt hamnområde. Det är miljöer som inte har förändrats nämnvärt de senast årtiondena så känslan av tidlöshet är påtaglig. Men trots att ingenting har hänt och ingenting verkar kunna hända så finns här ett hopp. Snart kommer det nog någon eller bakom nästa krön kanske det dyker upp något. Det är skönt, även om det känns som man kan få vänta mycket länge i det där hett dallrande sommarljus som så ofta finns i Björn Hammarström bilder. Det är ett sådant där ljus som gör att man drar sig in i skuggan, och vem vet vad som sker där.

Bilder (uppifrån och ned): Tova Mozard, Björn Hammarström

Adress: S:t Hansgatan 21

2008-09-24 Annika Marusarz (text), Gotlands Konstmuseum (foto)

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *