<

Publicerad 25 september 2011 Av I Recensioner Med 1216 Visningar

Göteborgs internationella konstbiennal 2011

alysVartannat år slås portarna upp för biennalen i Göteborg. I år fick eventet en dramatisk start då vernissagepartyt utrymdes eftersom skumma planer smiddes ute i mörkret. Titeln på årets biennal matchar otroligt nog även den tumultartade incidenten.  I katalogtexten förklarar curatorn Sarat Maharaj årets tema ”Pandemonium: ”Art in a Time of Creativity Fever” som en referens till John Miltons “Det förlorade paradiset”.  Boken berättar om Lucifer och hans kumpaners kamp mot världsordningen som de försöker störta genom att skapa oreda. Pandemonium är i detta epos namnet på det palats som aktörerna har intagit. Maharaj påpekar de såväl negativa som positiva associationerna ordet Pandemonium för med sig. Men han är noga med att påtala oregerlighetens frigörande egenskaper, då de kan medföra kreativitet ur vilken nya möjligheter kan frodas. Pandemonium kan i detta avseende ses som en plats där uppbrytande och nyutspunna processer kan ta fart och förverkligas.

Med tanke på den” farliga” titeln förväntar man sig kanske en klichéartat diabolisk utställning i rött och svart, men vi leds in på andra vägar.  Istället breder det ljust lekfulla ut sig längs slingrande spår och grenverk. Detta syns inte minst i Reena Saini Kallats kartväv av sladdar, som reflekterar över geopolitiska relationer, och vars surrande spår ljuder tyst men envetet på en av väggarna i Konsthallen . Enkelt men kraftfullt.  Barns spontana lek får däremot utrymme i en svartvit video av Francis Alÿs . Några pojkar bygger ett sandslott som de senare lättjefullt överlämnar till det raserande havet.  Alÿs fascineras, som vanligt, av tillfälligheternas spel och charm och det finns en lätthet i hans verk som berör. 

macotelaI samma lokal som Alÿs, fast på Röda Stens översta våning, visas biennalens mest dynamiska verk:  Yoel Díaz Vázquez märkligt snygga ”Ruido”. Här har TV-apparater i diverse storlekar staplats på varandra i en kompakt multimediainstallation. Vázquez har filmat cubanska artister som rappande konkurrerar med varandra – och alla förtjänar lika mycket uppmärksamhet. Effekten som detta verk har på perceptionen och hörseln är underbar. Likväl träffas man av en påtaglig maktlöshet, eftersom det inte går att uttyda vad en enda av dem säger. Deras röster reduceras till ett otydligt oväsen, vilket för Vázquez illustrerar de unga cubanernas desperation och vilja att tränga fram, utan att synas eller höras.  ”Ruido” sticker ut i en i övrigt ganska sval och elegant utställning.

Min absoluta biennalfavorit är emellertid Antonio Vega Macotelas ”Time Exchange”, vilken påbörjades 2006 och avslutades ett par år därefter. I denna har Macotela utbytt tjänster med interner på ett fängelse i Mexico. Konstnären går ut i ”verkliga livet” och utför de handlingar som fångarna önskar, och vid exakt samma tidpunkt skapar de fängslade konst för konstnären. Den senare presenteras på biennalen. Teckningar av tatueringar, karvade tvålar och cigarettcollage samsas i denna märkvärdiga produktion.   Det ekonomiska utbytessystemet ställs så smått på ända, samtidigt som en problematisk maktrelation etableras: Macotela utövar ju en slags utpressning och interneras verk gör han till sina egna.  ”Time Exhange” är starkt och tilltalar både ögon och hjärna – på ett oroande sätt.

chenInga Svala Thorsdottirs snuddar också vid frågor rörande marknadsekonomiska förhållanden och frihet. Thorsdottir förklarar ”BORG” som ett inre tillstånd – en tillflyktsort – vilken inte tar någon faktisk fysisk form.  Här gestaltas dock detta inre rum i form av en installation, där fokus riktas på en säng i trä. Sömn och passivitet kan i detta fall ses som en anarkistisk och empatisk handling – för allmänt välmående men likaså som en protest mot utsugningen av jordens resurser och av andra människor. Matthew Buckinghams väver även in drömmar och flytande tidspassager i ”The Spirit and the Letter”. Vi får följa en kvinna som gestaltar den kämpande Mary Wollstonecraft – upp-och-ned-vänd. Wollstonecraft, vars filosofiska tankar revolutionerade under 1700-talet, har därmed förts in i ett nytt sammanhang som länkar äldre tiders skeenden och problemförhållanden med vår samtid. Den linjära tiden upphävs och en närmast zenbuddistisk atmosfär infinner sig.

 Tidsmaskinen dyker också upp i Chen Chieh-jens ”Empire Borders II – Western Enterprises, Inc.”. I en ”Stalker”-doftande trekanalig-videoinstallation skildrar Chen Chieh-jen en mans resa bakåt i tiden då han tar sin numera döde fars skepnad. Verket vecklar ut en oftast dold historia om Taiwan och USA:s infekterade relation.

bothaDet finns som sagt mycket fint att titta på och ibland blir det måhända lite väl översockrat för min smak. Förförande verk som Ernesto Netos organiska droppskulptur eller Wim Bothas änglalika installation dränker ytorna med skönhet och tar överhanden.  Jag menar inte på något sätt att dessa verk är dåliga, men jag hade nog hellre velat se en spetsig kontrast som stack ut lite grann och punkterade allt detta fluffigt vackra. Utställningen är nästan för smart och stiligt curaterad. Dessutom bidrar temat, som uppmuntrar de skissartade uttrycken, att utställningen skyggt undandrar sig konkret kritik, eftersom allt uppges vara ”på gång” och i en fas av ofullständighet. 

Men denna senare fråga är paradoxalt nog ändå en av orsakerna till att årets biennal upplevs som aktuell och relevant – eftersom den verkligen vill säga något samtidigt som tar avstånd ifrån absolutism – liksom den smått naiva och upproriska entusiasm som genomströmmar ett flertal av de presenterade verken.

Bilder (uppifrån och ned): Francis Alÿs, Antonio Vega Macotela, Chen Chieh-jen, Wim Botha

För adresser, se http://goteborg.biennal.org/
Utställningen pågår under perioden 10/9 – 13/11

Sara Arvidsson (text), Francis Alÿs, Antonio Vega Macotela, Yang Chen-hao, Wim Botha (foto)

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *