Publicerad 09 april 2020 Av I Recensioner Med 933 Visningar

Ernest Mancoba i Södertälje konsthall

Utställningsbild med tupilaq. Foto: Sara Arnald

Möjligheten att på nära håll ta del av Ernest Mancobas (1904-2002) rika konstnärskap är både lyxigt och generöst inspirerande. Speciellt eftersom den finstämda presentationen av hans verk på Södertälje konsthall kompletteras och sätts i ett sammanhang med hjälp av ett antal idag verksamma konstnärer. Några skulpturer och objekt av Ernest Mancobas hustru och konstnärskollega Sonja Ferlov-Mancoba (1911–1984) tillsammans med ett bildspel med inuitiska tupilaqer ur Etnografiska museets samlingar fungerar dessutom som en konkret brygga mellan deras fascination för etnografiska kultföremål och den modernistiska konsten.

Just hur det traditionella och det avantgardistiska på ett närmast självklart sätt smälts samman utgör mycket av dragningskraften i Ernest Mancobas konstnärliga universum, fyllt med tecken, symboler och ett ibland närmast kalligrafiskt spår. Tillvarons alla aspekter verkar rymmas i hans bildvärld som är lika mycket afrikansk som den är dansk eller fransk. Även om man kan känna igen fragment eller anslag från andra konstnärer eller konstformer så har han skapat ett eget uttryck. Ofta i jordfärger och sparsamt tecknade, men hela tiden fyllda av rörelse och liv.

Verk av Ernest Mancoba. Foto: Simon Mlangeni Berg

Några av hans tuschteckningar påminner nästan om koreografiska notationer, men även själva kompositionerna gör att nästan varje verk bokstavligen verkar vilja bryta sig ur de ramar de för tillfället tvingats in i. Att Mancoba nästan aldrig gav sina verk titlar förstärker mitt intryck av att allt verkligen hör ihop.

Kitso Lynn Lelliotts intrikata videoinstallation ”Fragments, towards a (space we might) dance” från 2019 är som en koreograferad iscensättning av några av de rörelser som finns i Mancobas teckenfyllda bildvärld. Själva rörelserna projiceras nu på ett tunt tygdraperi upphängt framför ett fotografi av gatufasaden vid Mancobas ateljé i Paris. Själva titeln, läser jag i det rika informationsmaterial som tagits fram kring utställningen, syftar på ett citat av Mancoba då han på en uppmaning att dansa svarade att han gärna skulle göra det men först ”i ett framtida, annorlunda samhälle”.

Ernest Mancoba föddes och växte upp i Turffontein, strax utanför Johannesburg i Sydafrika. I 30-årsåldern kom han som konstnärsstipendiat till Paris där han lärde känna andra konstnärer, däribland sin blivande hustru Sonja Ferlov som ingick i en grupp danska konstnärer som också sökt sig till Paris på 1930-talet. Det unga konstnärsparet hade sedan ateljé vägg i vägg med Alberto Giacometti som kom att bli en långvarig vän.

Verk av Ernest Mancoba. Foto: Simon Mlangeni Berg

Efter kriget bodde paret under några år i Danmark och det var också då som Sonja Ferlov introducerade Mancoba och Asger Jorn för varandra. Det ledde till att de 1948 alla tre var med och bildade den avantgardistiska konstnärsgruppen Cobra som kom att få ett stort inflytande på den europeiska konstscenen under några år. Gruppen splittrades senare av alla inre strider och motsättningar.

I historieskrivningen kring Cobragruppen har både Sonja Ferlov och Ernest Mancoba hittills haft en undanskymd roll trots att de båda var med från starten och även formulerade de tidiga manifesten. När jag bläddrar i gamla kataloger kring Cobragruppens medlemmar så är det inte mycket jag hittar om Mancoba, även om Ferlovs namn och konstverk förekommer lite oftare. Hennes konstnärskap har precis som Mancobas börjat lyftas fram av en konstvärld som numera gärna letar efter nya läsningar eller parallella spår till den tidigare historiebeskrivningen.

Mitt eget första möte med Ernest Mancobas konst skedde på Documenta 14 i Kassel 2017 då ett helt rum i Documentahalle hade fyllts med hans teckningar och målningar. Men när jag vill läsa om vad som stod om honom i de olika katalogdelar som gavs ut i samband med Documenta ser jag nu att han endast är med i verkförteckningen som inleds med en mycket kortfattat biografi.

Att Södertälje konsthall nu under våren erbjuder en fördjupning och fin introduktion till ett konstnärskap som hela tiden funnits där men som inte alltid setts blir därför en fin gest. Den är helt i linje med hur konsthallschefen Joanna Sandell tidigare arbetat som curator både på Kalmar konstmuseum och på Botkyrka konsthall.

Ernst Mancoba, utställningsbild från Södertälje konsthall. Foto: Sara Arnald

En version av utställningen har tidigare visats på Centre Pompidou i Paris, och i Södertälje är det som om Ernest Mancobas målningar, teckningar och träskulpturer har fått ta plats i ett eget litet museum. Väggarna målade i mörkt lila fungerar utmärkt som bakgrund till verken samtidigt som de ger hela presentationen en tydlig koncentration.

Thomas Olsson

Södertälje konsthall, Lunagallerian, Södertälje. Utställningen pågår 7 mars – 10 maj. Konsthallen är öppen som vanligt

Thomas Olsson är sedan mitten av 1990-talet verksam som journalist och som konst- och danskritiker i såväl dags- som månadstidningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.