Ibland inbillar vi oss att vi vet så mycket om Japan. Vi intalar oss att det finns starka band mellan Sverige och ”Soluppgångens land”. Någon pekar kanske på det gemensamma intresset för sofistikerad design. Någon annan tänker på fascinationen för naturens krafter, lika djuprotad i den skandinaviska och den japanska själen. I själva verket vet vi förbluffande lite om varandra. I högsta grad gäller det konst och kultur.
När japanismen med Hokusais stora våg sköljde över Europa under det sena 1800-talet påverkades både bildkonsten och hantverket. Både djupt och ytligt. Oftast ytligt, måste nog sägas. Snabbt har vi förvisso lärt oss att känna igen berget Fujis karaktäristiska silhuett. Men hur många visste då och vet idag vad yoga, nihonga eller oni är?
På samma sätt som vi fascinerats av Japan har en del japanska samtidskonstnärer sökt sig till västvärlden. Deras konst har fötts i ett interkontinentalt tvärdrag där det inhemska har fått näring av det utländska. Traditionerna har korsats, gränserna har sprängts. Bland de namnkunnigaste under de senaste decennierna har Yayoi Kusama (f. 1929) varit, som på 1950-talet lämnade Japan för att resa till New York och smittas av popkonstens glada former och hippiens motkultur i psykedeliska färgskalor. Snart hypnotiserade hon hela konstvärlden med sina prickiga mönster i målningar, teckningar, rumsliga installationer och böcker.
Ett annat namn, från en helt annan yngre generation, är Chiharu Shiota, som sedan några år tillbaka är på konstentusiasternas läppar. Hon tycks mer eller mindre bokstavligt ha lindat oss kring sitt lillfinger. Storskaliga, komplexa nätkonstruktioner i ullgarn har blivit hennes signum. Med enkla föremål och tre färger (rött, svart och vitt) följer i sin tur en tung symbolik.
Shiota föddes i Osaka 1972, men hon har bott och arbetat i Berlin sedan 1996. Hennes internationella genombrott kom under Venedigbiennalen 2015. Hon fyllde den japanska paviljongen med röd spindelväv och hängde upp oräkneliga rostiga nycklar och två nötta träbåtar. De svävade bara där, fångade av tiden.
Just nu visas Shiotas monumentala, platsspecifika verk på Göteborgs konstmuseum i en separatutställning som även blickar tillbaka och presenterar ett urval av Shiotas tidigare skapelser. Museets arkitektur med de olika våningsplanen i denna del av byggnaden används på ett lysande sätt. Verken kan upplevas inifrån och utifrån. Konsten kan beskådas och klivas rakt in i.
På den största ytan har Shiota (med hjälpande händer av HDK-studenter) snurrat in ett trettiotal svarta stolar i en kokong (överst). De röda trådarna är som blodkretsloppet. De tomma platserna blir som hos Ionesco eller Beckett – ett tecken på frånvaro. Det är kollektiv ensamhet som existerar på riktigt, andas och gör ont. The Distance är installationens talande titel.
På nästa plan hänger stiliserade skutor i svart metall. Skeppsskroven är konstruerade av vävda trådar som en delikat, vit spets. Where are we going – frågar titeln retoriskt (th). Det är samma fråga som Marco Polo ställde under sina resor i mitten av 1200-talet. Samma fråga som Harry Martinson kanske tänkte på när han skrev sin Aniara, i slutet av 1950-talet. Idag är det lätt att koppla verket både till konkreta och existentiella frågor gällande krig, migration och miljöförstöring. För det som är styrkan med Shiotas konst är hennes förmåga att hålla samma hårda grepp om såväl form som innehåll, om såväl hantverkets makalösa precision som de tankar hon vill väcka till liv hos betraktaren.
Chiharu Shiotas trådverk har blivit ikoniska. De är ett slags uppgradering av textilkonst till monumentala format och storslagna berättelser. Hennes skapande vore förmodligen inte möjligt utan Rebecca Horn, Louise Bourgeois och Marina Abramović (som också var Shiotas mentor och lärare). Trots dessa västerländska förebilder finns dock något genuint japanskt i dessa verk. Som om en sidenmålning har sprettats upp tråd för tråd. Nu måste väven skapas på nytt. Den poetiska tonen i de storslagna installationerna är också som hämtad ur en haikudikt. Den är subtil, svårfångad och helt förhäxande vacker.
Joanna Persman
Foto: Hossain Sehatloy, Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen. Utställningen pågår 21 april – 30 september 2018
