Publicerad 20 februari 2018 Av I Recensioner Med 10424 Visningar

César på Centre Pompidou

Som en del av Centre Pompidous fyrtioårsjubileum öppnades en retrospektiv med César (1921-1998) i slutet av förra året. Visserligen var han född i Italien men verksam i Frankrike och betraktas därför som en fransk konstnär. Han började sin bana med att skapa skulpturer av skrot därför att han inte hade råd med annat material. Men i likhet med bland andra generationskamraten och älskaren av skrotupplag Jean Tinguely, finns här också en fascination över de enkla materialens förvandling till skön konst.

Arbetet med skrot triggade också Césars intresse för nya tekniska lösningar och han tog till exempel metallarbetarnas teknik med sig in i skulpterandets värld. Förutom skrotskulpturerna finns ytterligare tre tydligt avgränsade områden i hans konstnärskap, och de präglas alla av hans intresse för material och teknik: förstoring av mindre föremål och skulpturer (tänk på hans emblematiska och gigantiska guld-tumme), de sammanpressade skrotbilarna och de stora blafforna med stelnad polyuretan som lackats högblanka.

Utställningen på Pompidou blandar de olika verken friskt och eftersom de väger mycket har man sett sig tvungen att sprida vikten genom att placera dem på podier. Det förtar något av råheten och tvingar dem att bli museala, vilket de inte tjänar på.

Porträtten av människor och djur av sammanfogade metallfragment är de verk som klarat tidens gång sämst. Det som var nytänkande och uppfinningsrikt för många år sedan framstår som påtagligt kitschigt 2018. Men bilarna som pressats samman till rätblock är fascinerande eftersom de så tydligt gestaltar den process där konstnären har bytt ut mejseln mot att dirigera bilskrotens hydrauliska press. Bilen, som representerar kraft, riktning och rörelse, har slaktats och pressats och utstrålar en kompakt och frusen energi. Objekten framstår också som en hyperrealistisk variant av kubismen.

Det finns likaså en aspekt på konst av metallskrot från framförallt femtiotalet som sällan lyfts fram, och det är att den galopperande industrialiseringen också var medskyldig till krigets förödelse och födde mängder med billigt och sorgligt skrot. En stridsvagn eller en byggnad som sprängts till abstraktion är väl något av en sinnebild för det industrialiserade kriget? Sett i det perspektivet är detta slags skrotkonst ett betvingande av kriget genom ett återskapande av mening.

Det är också en machokonst – César är en stor pojke som leker med stora bilar – där skalan, storlek och vikt är betydelsebärande kvalitéer. Det är en kvantitativ estetik som César delar med konstnärer som Christo, Chris Burden, och Richard Serra.

César var också framträdande inom rörelsen Nouveau réalisme, Nyrealismen, en riktning inom konsten från nittonhundrasextio som använde sig av vardagens enkla material i motsats till den högtravande konstens exklusivitet. Den var det franska alternativet till den amerikanska pop-konstens fokus på populärkultur. Men även om César gärna återkom till sina äldre tekniker så visar utställningen att det finns en påtaglig rörelse från nyrealism till popkonst i hans arbeten. Den visar sig både i arbetet med sextiotalets nya konstmaterial plast, polyuretan, och med en urgammal teknik att förstora föremål.

De stelnade trögflytande och pastellfärgade golvskulpturerna är inte bara poppiga, de påminner också om förstoringar av utspilld, trögflytande massa. Förstorad är som sagt också den välbekanta guld-tummen. Den kom till då César upptäckte den klassiska skulpturtekniken att med hjälp av ett instrument, en pantograf, förstora små föremål in i minsta detalj. Att blåsa upp föremål eller bilder i stor skala är ju också ett av popkonstens signum.

På äldre dagar producerade César sammanpressade bilar som lackerades i en enda färg i efterhand. De utstrålar inte råhet och energi som bilvraken direkt från skroten utan liknar mer hopknycklad cellofan. Nyrealismen är förvandlad inte bara till pop utan något oväntat till postmodern partykitsch. Kanske är det här säcken knyts ihop: Césars disparata konstnärskap präglas i sin helhet av något kitschigt, uppfinningsrikt, lustfyllt och nyfiket.

Andreas Gedin

Foto: © Georges Kelaidites, © SBJ/ADAGP, Paris 2017, Centre Pompidou, Place Georges-Pompidou, Paris. Utställningen pågår 13 december 2017 – 26 mars 2018

Andreas Gedin är konstnär, curator och skribent. Bosatt i Stockholm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.