Recensioner Kategori

Det är ett rent helvete att försöka skildra ondskan i tillvaron. Det upptäckte redan Dante och Dostojevskij, som kämpade en närmast djurisk kamp för att förmå godheten att framstå som lika trovärdig och konstnärligt tilldragande som ondskan. Och vad blev resultatet? Ja, inte är det lovsången i Paradiso vi minns av Dantes Gudomliga komedi. Och inte är det den trosvisse Aljosja Karamazov som blivit kvar i vårt minne. Nidingarna som grillas i Inferno, Storinkvisitorn och den mörke, plågade Ivan Karamazov är de personager som bränt sig fast i vårt medvetande. [...]Läs mer
En värld på gränsen mellan upplösning och bevaring visas nu på Göteborgs Konsthall. De afrikanska konstnärerna Yto Barrada och Hala Elkoussy presenteras i två separatutställningar, vilket fyller en värdefull funktion. De vidrör liknande frågor i sin konst, då de båda berör den rådande situationen i Nordafrika, samtidigt som de gör det på skilda sätt. En rörelse, inpräntad av såväl ovisshet som hopp, kännetecknar deras arbeten. Humor och romantik paras med nedstämdhet och uppgivenhet. Denna ambivalens görs även påtagbar i hur verken har arrangerats och färdigställts: Barradas fotografier har ofta olika [...]Läs mer

Publicerad 11 mars 2009Av Lars-Erik Hjertström LappalainenI Recensioner

Färgfabriken, Stockholm: Jennifer Bornstein (6/3-26/4)

Där ljus är, brukar en sensuell konceptualism dölja sig. I Jennifer Bornsteins ligger konceptualismen nog i relationen mellan den snabba gesten och den långsamma produktionen, en relation som förkroppsligas i hennes verk. Till exempel gesten att sträcka in en hand som håller en klöver framför en klöveräng som bakgrund – en film som är några sekunder lång, men mödosamt gjord i 16mm-formatet, klippt och manipulerad på ett tidsödande sätt. Eller hennes etsningar, där teckningarnas enkelhet också konfronterar etsningsteknikens besvärliga process. Det är som om hon därigenom ville dväljas i ett [...]Läs mer

Publicerad 11 mars 2009Av Lars-Erik Hjertström LappalainenI Recensioner

Galleri Thomas Wallner, Malmö: Anders Soidre (21/2-18/3)

Innan jag kom till Malmö levde jag uppriktigt sagt i naiv förvissning om att Anders Soidre aldrig någonsin skulle komma att göra en dålig utställning. Nu utgör ju oförstående tveklöst ett moment i mötet med en utställning eller ett verk, ja det är rent av en viktig del av verken själva. För att inte den ska gå förlorad, och därmed verket eller utställningen, krävs en asketisk disciplin av betraktaren: inte fälla något omdöme alls innan man i detta oförstående äntligen har tyckt sig greppa någonting som är, om inte älskvärt [...]Läs mer
Konstnärsrollen är med god marginal den mest flexibla rollen i hela konstsystemet. Medan kritiker, curatorer och gallerister gnabbats om vem som har vilken position på konstscenen så har konstnärerna utan större åthävor tagit sig vidare från tuva till tuva. Idag är konstnärsrollen så rymlig att den nästan är på väg att mista sina konturer. Det går i stort sett lika bra att pula i tysthet i ateljén som att agera projektledare eller curator – det intressanta blir i stället den speciella blick för osynliga sammanhang som konstnären har. Car Michel [...]Läs mer

Publicerad 25 februari 2009Av Maria JohanssonI Recensioner

Christian Larsen, Stockholm: Karin Broos (19/2-29/3)

Att ge sig i kast med att skriva om Karin Broos målningar känns som en stor utmaning. De påminner om Allers veckotidningsillustrationer från 50-talet mixat med något annat som gör att jag inte kan gå förbi dem utan att försöka ta ställning. De är omsorgsfullt målade i olja på duk och i stora format och de får mig att känna både en slags odefinierbar oro och något så banalt eller patetiskt som lycka och tillfredställelse över livets fullkomlighet. Klibbig närhet blandat med en överväldigande existentiell upplevelse. Miljön och människorna i [...]Läs mer
Många skräms av begreppet ”konceptkonst”. Men det beror nog mest av allt på vad man lägger in i begreppet. Inför Hreinn Fridfinnssons konst är det svårt att känna sig skrämd eller provocerad. Fridfinnsson är en av de konceptkonstnärliga veteranerna, och grundade 1965 tillsammans med några konstnärskolleger gruppen SUM. Gruppen skulle komma att få ett stort inflytande på utvecklingen av den isländska konceptkonst som Fridfinnsson tillsammans med bröderna Kristjan och Sigurdur Gudmundsson idag är de främsta representanterna för. Periodvis har Fridfinnssson kopplats ihop med Arte Povera-rörelsen eftersom han ofta använder sig [...]Läs mer
När begreppet New Media Art dök upp för några år sedan var det egentligen en sammanfattande rubrik på företeelser som pågått i gott och väl mer än hundra år. För konstnärer har i alla tider varit fascinerade av de möjligheter nya medier och ny teknik skapar, inte som verktyg i sig utan som instrument för att tränga ännu ett stycke bakom förlåten som döljer tillvarons innersta hemligheter. Numera har det emellertid blivit vanligast att förknippa New Media Art med konst som på ett eller annat sätt arbetar med datorbaserade system [...]Läs mer
”Full empty space” var titeln på kroatiska Ivana Frankes utställning på PS1 i New York år 2001. Den säger egentligen det mesta om hennes fascinerande och okonventionella konstnärskap. För en skandinavisk publik är Franke kanske känd som NIFCA-stipendiat i Helsingfors för några år sedan (2001-2002). Men hon har också representerat sitt hemland Kroatien vid stora, internationella prestigeutställningar som biennalen i Venedig (2007) och Manifesta (2008). Nu är det dags för hennes första möte i helfigur med den svenska publiken, och det ger onekligen mersmak. Ljuset har i alla tider varit [...]Läs mer
Mona-Lisa Ericsson och Gunilla Kihlgren har valt titeln ”Fotfäste” för sin gemensamma utställning som visas på Konstmuseet i Visby. Det är andra gången de ställer ut tillsammans och de har följt varandra sedan de träffades för över 20 år sedan som elever på konstfack. Där fann de varandra i den gemensamma strävan bort från arbetet med glas som endast bruksföremål. Glas som material inbjuder ju till så mycket mer vilket också synliggörs i Ericssons och Kihlgrens olika uttryck. Mona-Lisa Ericssons verk känns sköra och ömtåliga medans Gunilla Kihlgren är robusta [...]Läs mer