<

Publicerad 29 augusti 2012 Av I Recensioner Med 8397 Visningar

Cajsa von Zeipel på Andréhn-Schiptjenko

Ingen som besökte Kungl. Konsthögskolans Vårutställning 2010 kunde väl undgå att märka Cajsa von Zeipels jättelika strippa som intog Nikehallen bokstavligt talat från golv till tak. Inte heller kunderna som shoppar i nya och trendkänsliga gallerian Mood i Stockholms centrum har kunnat förhålla sig indifferenta till von Zeipels konstnärskap. Hennes taniga tonårstjej, stapplande på alltför höga klackar och med hela byggnaden vilande på sina skuldror, är ett fascinerande och smått skrämmande blickfång.

Helt vita skulpturer i kolossalformat föreställande människor är en närmast utrotningshotad genre i konsten. Men Cajsa von Zeipel lyckas ge den en vitamininjektion som inte känns vare sig sökt eller mossig, något hon visar med eftertryck i sin första separatatutställning på Andréhn-Schiptjenko. Även om hon till det yttre tar stöd i en gedigen konsthistorisk tradition har hon uppgraderat den ett antal versioner. Det är inga mytiska eller historiska hjältefigurer hon sätter på piedestal, utan individer av det mest sårbara slag: unga tjejer och killar på jakt efter en identitet, provocerande, prövande, ifrågasättande, utlevande, osäkra och på samma gång med en kaxig självsäkerhet.

Formspråket påminner vagt om Oskar Korsárs trådsmala flickfigurer, som vi möter halvvägs mellan barndomen och vuxenlivet med Döden som bästa kompis och den egna kroppen som ett otympligt fängelse. Både Korsárs och von Zeipels figurer har ett drag av gammaltestamentlig helgonlikhet över sig. Deras magra kroppar med alltför stora händer och fötter och blickar i fjärran tycks trotsa tyngdlagen i en undertryckt längtan efter en sannare veklighet bortom denna jämmerdalen. Men där vi inför Korsárs bilder blir stående i respektfull tystnad, medvetna om att vi fått blicka in i en annan individs allra mest intima värld, där smyger vi utmed väggarna i von Zeipels utställning, tillbakaträngda av den erotiskt laddade energi som figurerna utstrålar. Narcissismen är uppskruvad på högsta volym, vilket förstärks av speglarna som några av skulpturerna flankeras av. Och där inga speglar finns, där är det vi själva som erbjuder reflektionsytan.

De scener vi bevittnar är inte direkt de stoltaste i en individs liv: någon kräks på golvet, en annan onanerar slentrianmässigt och en trio är involverad i ett valhänt försök till gruppsex. Sexualiteten består av lika delar lust och tvång, eller kanske en tvångsmässig lust om man skall vara mer korrekt. von Zeipel vänder den voyeuristiska medieuppfattningen av främst unga kvinnors erotiska självbild till ett memento för oss alla: verklighetens ton är färgad av fantasin, ofta den slags fantasi vi helst inte vill kännas vid. Och någon konst för evigheten är det inte tal om. Hennes skulpturer är inte huggna i marmor, utan skulpterade i frigolit och sedan täckta med gips. Ett passande materialval i en tid när inget tycks vara beständigt.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 23/8 – 30/9

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *