Publicerad 15 mars 2011 Av I Recensioner Med 3569 Visningar

Bo Trankell på Galleri Aveny

trankell1_zoomBo Trankell har genom åren hunnit med en rad utställningar och vid varje ny häpnas jag över hans ofördärvade blick. För även om man kan vilseleda sig och tro att verket nyss har påbörjats, inte är färdigt eller tillkommit av en händelse så varseblir man ett subtilt innehåll. Man dras liksom bortom ytan och in i en värld som lever sitt alldeles egna liv. Det är knappt förnimbart och kan till synes föreställa ett ödehus som genom år av ensamhet fått åldrandets skönhet och patina. Fasaden vittrar, lämnar blottor och spill på marken, medan skogen växer sig hög och tät under en blå himmel. Det är tyst, ödsligt och övergivet men inte förlorat. Snarare tvärtom, huset förmedlar mer en kaxig kraft och styrka mitt i förfallet.  Man känner igen och vet hur det känns men kan ändå inte riktigt ta på vad det är, det är som ett beslöjat lyckligt minne som alltid kommer att finnas. Ett minne av en plats, en bil eller en vardaglig utsikt som man umgåtts länge och självklart med och som med åren fått en egen själ.

Titlarna är ofta givna men ibland tycks de säga något mer, de liksom spjärnar, skaver och pikar lite vilket ger ytterligare liv till bilderna. Det är som om det finns ett levande nu och en menig med dessa besjälade platser som kommer att överleva oss alla. Och kanske är det också en spegling av jordelivet?

trankell2_zoomTrots att dessa bilder är själfulla syns ingen människa i dem, det är endast spåren efter mänskligt liv som syns. Människor finns däremot i en rad porträtt. De är tidlösa ögonblicksporträtt fångade i vardagen. Ibland på ett papper som slumpen tycks lämnat framme och på så sätt levandegjort den avporträtterade i farten. Det kan vara en människa eller en hund som sinnligt avbildats i det dagliga livet. Egentligen inget märkvärdigt men det är väl också precis så som vardagen är. Igenkännande, avslappnad och inte så mycket mer.

Men just det här nästan lite nonchalanta i tillblivelsen ger också en känsla av att Bo Trankell kan låta handen teckna fritt i ögonblicket. En handling utan medveten mening, ett avbildande just i stunden som den var, utan regi, tillrättaläggande eller förskönande. Och just det tycker jag kännetecknar hela Bo Trankells konstnärskap. Det är osminkat och rakt på utan att för den skull missa djup och mening. Han har liksom ett absolut gehör för motivens värld och värde och han lyckas förmedla livet och vad det är att leva.

Bo Trankell har varit verksam som bildkonstnär, tecknare, grafiker sedan 60-talet och finns representerad på en rad tunga institutioner. Med tanke på det vore det intressant med en samlande retrospektiv utställning.

Adress: Teatergatan 26  Göteborg
Utställningen pågår under perioden 26/2 – 13/3

Annika Marusarz (text), Galleri Aveny  (foto)

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.