Publicerad 05 juni 2013 Av I Recensioner Med 1591 Visningar

Avgångs-utställningar från Malmö och Köpenhamn

462308Det är inte långt mellan konstakademin i Köpenhamn och konsthögskolan i Malmö. Men hur är det med det konstnärliga avståndet? Finns det någon skillnad i det konstnärliga skapandet hos eleverna i Köpenhamn och Malmö? Frågan aktualiseras, vare sig man vill eller inte, av masterstudenternas avgångsutställningar: ”Afgang 2013” på Charlottenborgs konsthall och ”Rummets rymd – Species of Space” på Skissernas museum i Lund.

Avgångsutställningar är alltid spretiga och ojämna. I år är de ändå förvånansvärt sammanhållna. Det är förtjänstfullt, och främjar såväl helheten som delarna, konstnärernas olika bidrag. Utställningarnas uppbyggnad blir överblickbar och alla konstverk får en rättvis plats, utan att någon tar över på någon annans bekostnad. Detta är kanske ett resultat av förhållandet mellan skolorna och utställningsinstitutionerna. Konsthögskolan i Malmö och Skissernas museum tillhör Lunds universitet, och konstakademin i Köpenhamn och Charlottenborg hör numera till samma organisation. Möjligtvis har den administrativa förbindelsen förenklat – och förbättrat – det curatoriska uppdraget och samarbetet mellan de olika aktörerna.

Skillnaderna mellan utställningarna ligger kanske framför allt i konstnärernas ansats. Flera av projekten från den danska akademin är omfattande, avancerade och djärva. Men resultatet blir inte alltid så bra. Ett undantag är Søren Aagaard Jensens filmatisering av det sista kapitlet i Jean Baudrillards bok ”Amerika”. Det är smart, roligt och välgjort. Likaså är utställningens mest fascinerande verk, Vladas Suncovas komplexa arkivinstallation ”Mycosapiens – Tensegrity Inhabitants (ongoing research)”. Såväl arkitektur som antropologi behandlas i detta verk, som är ett utmärkt exempel på konstnärlig forskning. Störst intryck gör annars det stillsamma och på samma gång dramatiska måleriet av Carsten Crone Caroc och Sisse Holmberg.

NamnlösInställningen hos avgångseleverna i Malmö framstår som något mer återhållsam och eftertänksam – kanske utmärkande för svensk konsthistoria? Och verken upplevs därigenom som mer genomarbetade. Flera av konstnärerna har dock en teoretisk förankring. Kanske framför allt i Derridas dekonstruktion. Det är ett ifrågasättande inifrån, i verken, av vad man själv skapar och på vilket sätt. Dit hör Daniel Peder Askelands blomstermåleri, Ingrid Fures trämöbler, Tiril Hasselknippes soffor och David Nilsons fontäner. De arbetar i en etablerad tradition, samtidigt som de problematiserar, ifrågasätter och bryter ned – men inte nödvändigtvis kritiserar – densamma. Vad som gör dessa verk så bra är just föreningen av teori och hantverk. I bakgrunden finns ett teoretiskt övervägande, men i själva konstverket är ändå utförandet centralt. De formella och de visuella aspekterna glöms med andra ord inte bort. Vilket är precis vad flera av avgångseleverna i Köpenhamn har gjort. För jag tycker ändå att det är så som den norske curatorn Erland Hammer nyligen sa: ”Hvis ting ikke ser bra ut spiller det ingen rolle hvor god idéen var.” (se http://www.kunstkritikk.se/nyheter/28-momentum-kunstnere-klare/)

Bilder (uppifrån och ned): Kasper Hesselbjerg, Karin Hasselberg
Afgang 2013, Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn (25/5-11/8) + Rummets rymd – Species of Space, Skissernas museum, Lund (17/5-22/9)

Mikael Andersson (text), Anders Sune Berg/Emma Karlsmark Elfstrand (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *