Alla artiklar av Carolina Söderholm

Santiago Mostyn fattar årorna och börjar ro. Jag följer hans resa från inte bara ett utan två håll. På videoinstallationens ena sida lägger han långsamt meter efter meter mellan sig och den turkiska halvön Dilek. På dess andra sida väntar jag länge förgäves efter att sikta hans silhuett från den grekiska ön Samos strand. Så småningom ska han skymta vid horisonten, men inget var givet vid start. I en liten roddbåt korsar han Medelhavet på egen hand. Precis som flyktingarna i vars spår han färdas saknar han officiellt tillstånd att [...]Läs mer

Äntligen. Solen vräker ner över ett landskap så torrt att det fastnar i halsen. Som en hägring glimmar kakel och mosaik mellan olivlundar och pinjeträd. Det tog över tjugo år för Niki de Saint Phalle att bygga Giardino dei Tarrochi, Tarotträdgården. Ungefär lika länge har jag velat komma till denna avkrok i södra Toscana. Det var här, på toppen av en etruskisk ruin vid Capalbio, som hon i slutet av 70-talet fick lov att disponera mark av en italiensk aristokrat. Till en början var byborna skeptiska. Men med en karriär [...]Läs mer

Färgmassorna tumlar runt på duken. Jag står på Galleri Bo Bjerggaard och försvinner in i Per Kirkebys grönska. Mot skogsmörker och bladgrönt lyser stråk med smak av oliv, smaragd och veronesergrönt, detta pigment hämtat ur leriga jordar. Från djupet stiger toner av dovt violett och blänk av ockra. Den enorma målningen är magnifik, ett kaos ordnat i harmoni. Skikt på skikt av former och linjer som bildar sin egen topografi, ett landskap i böljande rörelse. Min tyska är obefintlig, men allt faller på plats när verkets titel “Leiser Wellenschlag Grün” [...]Läs mer

Nattens drottning har vissnat. I denna ljuva blomstertid har jätteväxten kapsejsat på golvet i Lunds konsthall i en komiskt slokande påminnelse om alltings förgänglighet. “Allt kött är hö och blomstren dö” som det heter i skolavslutningspsalmen, en rad jag alltid tyckt smakat beskt inför sommarlovets eufori. Men det stämmer förstås, inte minst i detta fall. Den förr så populära krukväxten blommar endast under en natt, upplyser utställningskatalogen. Lagom till vernissagen klev så Ingela Ihrman i kaktuskostymen för att iscensätta den spektakulära händelsen. Tidigare har hon bland annat förvandlat sig till [...]Läs mer

Paljetter i lövskogen, en klättervänlig pyramid och tio mil garn. Wanås konst satsar i år på ett fåtal effektfulla installationer. Istället för ett samlande tema visas en handfull storskaliga verk av svenska Katarina Löfström, japanska Chiharu Shiota och danske Poul Gernes. Alltsammans är lustfyllt och generöst, inget är tungt eller krävande. Här bjuds, på gott och ont, inga djupa analyser men tre mycket olika konstnärskap som aktiverar och fascinerar i en luftig helhet. Jag smakar på ordet lättviktigt men avfärdar det. Visst får konst lov att vara så här njutbar, [...]Läs mer

Det viskar och prasslar, flimrar och doftar. Malmö konsthögskolas årsutställning aktiverar alla sinnen från entréplan till vindsnock. Där böljar Jonna Häggs hav av aluminiumfolie över golvet, medan metalliska insekter drabbar samman i den digitala animationens glänsande crescendo. Tvärs över gården, i den gamla gymnastikhall som kallas annexet, har Maxime Hourani nyss trätt sin bärbara installation över mina axlar. Inuti vad som påminner om en medeltida huvudbonad slungas jag med virtual reality-teknik in i en suggestiv urban dystopi. Intresset för digital teknologi och mötet mellan det materiella och immateriella, det fiktiva [...]Läs mer

Med kompromisslös abstraktion arbetade Katarzyna Kobro (1898-1951) och Wladyslaw Strzemiński (1893-1952) för att förändra samhället. När Moderna Museet i Malmö visar två av det polska avantgardets främsta men ändå okända pionjärer, för presentationen dock knappast tanken till en konst på barrikaderna. Istället väntar ett raffinerat spel av former och färger. I Strzemińskis måleri upphävs skillnaden mellan motiv och bakgrund, i enlighet med de anti-hierarkiska teorier han formulerade för den egna riktningen “unism” (nere tv). Särskilt imponerar Kobro med sina öppna, dynamiska skulpturer konstruerade för att upplevas av en betraktare i [...]Läs mer

Varv efter varv virade hon garnet. Rivna trasor, tyger, plastlinor, allt kunde användas för att linda och surra. Hennes skulpturer påminner om mumier och trasselsuddar, förväxta talismaner eller omsorgsfullt paketerade hemligheter. Vad som göms inuti spelar mindre roll. Den amerikanska konstnären Judith Scott (1943-2005, tv) tog vad som fanns till hands: stolar, hjul och kvastskaft. I fjol förtrollade hennes objekt Venedigbiennalens publik med sin ruvande närvaro. Nu inleder de anspråkslöst men magnifikt Malmö konsthalls utställning “Odradek” som för samman åtta internationella konstnärer. När det gäller nationalitet, generation, uttryck och teknik [...]Läs mer

När skymningen faller över Lund arbetar händerna vidare. På konsthallens fasad fortsätter Vassil Simittchiev att knåda leran. Fingrarna formar och omformar jordens tunga massa. I videoverket som projiceras på väggen blir han aldrig färdig. Alternativen förblir öppna, i materian och händernas rörelse ryms ännu alla möjligheters potential. Det är vackert så, även om Simittchiev inte i första hand är intresserad av skönhet. Däremot ägnar han sig åt idéer. I hans tankevärld har de en hel del gemensamt med drömmar: båda förlorar ofta på att genomföras. Därmed är det i sin [...]Läs mer

Det påminner om en lek med ryska dockor. Nairy Baghramians konst är visserligen varken särskilt dekorativ eller lätt att greppa, men den gömmer lager efter lager av betydelser. Inuti en referens ryms en annan, där den plats hon tillfälligt intar leder tanken till nästa. Som nu, då jag försiktigt kryssar jag mellan höga, spinkiga metallben som bär upp en skir struktur av silikon inne i X-rummet på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Installationen tycks skräddarsydd för utrymmet, men dess arkitektoniska brottstycken har sin förebild i den stabila metallkonstruktionen hos [...]Läs mer