Arthur Jafa redigerar sin utställning på Moderna Museet som en tidningsartikel eller flödet i sociala medier. Olika typer av fotografier och rörliga bilder i varierande format om vartannat. Det är snyggt, snabbt och lika smart som smärtsamt drabbande. Jafas till övervägande delen svartvita bilder är överskådligt spridda över väggarna och ibland presenterade som utskurna bildskivor på golvet. Jag kommer att tänka på Wolfgang Tillmans utställning på samma plats för några år sedan, som också präglades av samma rytmiskt avvägda gestaltning.
Och kanske behöver Jafas bilder denna stilrena inramning, eftersom innehållet är så rysligt. Våldsamt, vedervärdigt och liksom impregnerat av rasism. I två jättelika uppförstorade arkivbilder ser jag lynchningar och en förkolnad svart kropp som bränns på bål. Mobben av vita män som uppspelta bevittnar de makabra scenerna. Fotografierna sitter tvärsöver varandra, outhärdliga riktmärken i Jafas arkipelag av bilder. I ett annat enormt fotografi taget vid förra sekelskiftet gör en grupp svarta skolbarn den amerikanska trohetseden. Deras högra armar höjda mot flaggan. I utställningshäftet läser jag att just den delen av ceremonin förbjöds 1942. Likheten med Nazi-Tyskland var alltför slående.
Afrikan-amerikanska barn var säkert inte de enda som tvingades utföra hälsningen, men den lilla gruppen ser så hjärtskärande utlämnad ut i det väldiga fotot. Inga vuxna i närheten. Det är bara något så fel med bilden, en visuell kortslutning. Och en ögonöppnare. Helt andra personer brukar göra så här.
Det är just bilders ambivalenta och glidande betydelser som Jafa utnyttjar i sin konst. Visuella nivåer där inget någonsin är entydigt, aldrig svart eller vitt. Istället skickar han ut en flod av mångtydiga och dubbelriktade bildmeddelanden, tagna från alla möjliga källor. Här finns både Jafas egna och bilder han funnit online. Metoden är nästan löjligt enkel och direkt; endast genom att sammanföra bilder med olika betydelser skapar Jafa ytterligare lager. Och framkallar starka effekter.
Som ingress till utställningen möts besökaren vid ingången av ett citat av Jafa. Mycket väl valt. Han talar där om utgångspunkten för hela sitt konstnärskap: ”Att visa på svarta människors mänsklighet.” Jafa för fram och bearbetar en specifik svart estetik, blackness, som sedan länge utvecklats inom musik, dans och retorik. Och som nu uppmärksammas stort även inom bildkonsten. Han är själv en del av vågen av svarta konstnärer som lyfts fram i utställningar på senare tid. Konsten skrev tidigare om Charles White, och just nu visas Jack Whitten i Berlin och Frank Bowling på Tate Britain, för att ta några exempel. Det innebär inget mindre än en omskrivning av historien.
Keeping It Together I, 2016-2017, digital C-print © Frida Orupabo
Till sin utställning har Jafa bjudit in kollegorna Ming Smith och Frida Orupabo, vars collage med klippdockor tidigare visats på Nordenhake och nu ställs ut i årets Venedigbiennal. Där ingår även Jafa, som fick Guldlejonet för bästa konstnär. På Moderna får Ming Smith ett eget rum där hennes känsliga fotografier av svart vardagsliv bildar en mittpunkt i utställningen. De suddiga gatubilderna och lågmälda porträtten av musiker innebär en tillfällig – och välkommen – vila från hetsen och våldet som präglar resten av Jafas utställning.
Där utgör bildspelet Apex utställningens andra brännande centrum (överst). Verket är en glödgad och vibrerande uppgörelse med flera hundra år av förtryck, som fortfarande pågår och präglar samhället än idag. Och samtidigt en märklig hyllning till, inte bara svart kultur, utan till allt som människan åstadkommit. Till ett pumpande technobeat forsar Jafas långa bildserie fram. Jag ser Musse Pigg och Miles Davis, Dalai Lama och Mark Rothko. Lemlästade kroppar, polisbrutalitet och hudutsmyckning, glödande planeter och uppförstorade bakterier. Mikro och makro, ikoniska urbilder och samtida idoler. Allt strömmar förbi, nästan snabbare än det går att uppfatta. Musiken uppskruvad på max, med en puls som känns i kroppen. Omskakad stapplar jag ut.
I flödet återkommer bilden av den svarta kroppen som ett obehärskat monster, men på samma gång med en möjlighet att slå tillbaka. Jafa visar fram sitt material, men han frågar egentligen inte om demonen är ond eller god. Kanske för att han redan vet svaret, eller för att svaret inte går att dela upp i ett enkelt antingen eller.
Arthur Jafa är visserligen inte den förste att konstatera att bilder innehåller parallella och motsatta betydelser – samtidigt – men han hamrar in den insikten med en ovanligt insisterande och kraftfull precision.
Magnus Bons
Moderna Museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 29 juni – 8 september 2019
