Samma dag som jag sätter mig ner för att skriva det här bestämmer Los Angeles City Council att en gatukorsning i södra delen av staden ska döpas om till Nipsey Hussle Square. Ermias Joseph Asghedom, känd under artistnamnet Nipsey Hu$$le, sköts ihjäl i området för ett par veckor sedan. På öppen gata, en söndag efter lunch. Han var 33 år. En framgångsrik svart rappare, hyllad entreprenör och lokalpatriot.
Till morgonkaffet läser jag en artikel som problematiserar upphöjandet av den svarta maskulinitet Asghedom personifierade. Han var inte en vän av homosexuella och har öppet pratat om ett utsvävat liv som gängmedlem. I texten efterlyser skribenten G.M. Johnson nya förväntningar på den svarta mannen och påminner om våldet den svarta kroppen så ofta utsätts för. Han har fått ta emot mycket kritik för artikeln. För många är rapparen en ofelbar hjälte.
Återigen blir jag påmind om hur svårt det är att greppa hudfärgens betydelse inom ramen för amerikanskt liv och kultur.
I Los Angels visas tre utställningar som berättar om Amerika utifrån svarta konstnärers perspektiv. I centrum står Charles White, en konstnär som under en lång karriär underströk vikten av att sätta människan i främsta rummet och konstens roll som förmedlare av berättelse.
White är en känd porträttör av afro-amerikanskt liv. Hans socialt engagerade konst har hyllats för sin uppriktighet och respekt för de avbildade, och nu visas karakteristiska kolteckningar i sepia, svart och vitt, litografi och en del måleri på Los Angels County Museum i Charles White: A Reprospectiv. Ett samarbetsprojekt mellan MoMA, New York och The Art Institute of Chicago. En välorkestrerad utställning och veritabel lektion i amerikansk 1900-tals historia. Motiven skiftar från tiden för raslagarna i Södern till porträtt av kända personer. Stilen är genomgående realistisk.
White föddes i Chicago 1918. Mamman var hushållerska, pappan byggnadsarbetare. Under uppväxten han fick uppleva livet som svart i Södern vid besök hos mostrarna i Mississippi. Konststudierna i Chicago finansierades via stipendier och under lågkonjunkturen på 30-talets anställdes White via Work Projects Administration, en del av New Deal, att dekorera i skolor och bibliotek. White var tidigt en aktivist inom Medborgarrättsrörelsen och en engagerad röst i Chicagos svarta konstnärskretsar. En bildmakare lika känd som skådespelaren Harry Belafonte, för övrigt var en nära vän och stor beundrare.
1965 var White den enda svarta personen i kollegiet på Otis College of Art and Design i Los Angels. Den förste afro-amerikanske läraren man anställt. Skolan instiftades 1918. Samma år som White föddes. Han undervisade på Otis fram till sin död 1979.
I utställningen Charles White: Life Model visas hans elevers konst i diverse tekniker, till största delen gjorda under 1970-talet. Eleverna berättar om en inkännande lärare, han betonade vikten av hantverkskunskap och ställde de svåra frågorna – om varifrån de kom och varför de var där.
White var hängiven sina elever. Mexikanskfödde Roberto Gil de Montes minns hur han med Whites hjälp vågade lita på sina motiv- och färgval, förankrade i latinamerikansk kultur. Han får också reda på att läraren bott i Mexiko och arbetat med muralmålarna Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros. Gil de Montes blev lika förvånad som imponerad.
För konstnärerna Kerry James Marshall, David Hammons och Ulysses Jenkins var White en viktig inspiratör. En föregångare som lyckats ta sig in och få sin röst hörd inom konstsystemet som helt dominerades av vita personer. Utställningen innehåller fler män än kvinnor i utställningen, vilket reflekterar elevunderlaget.
På CAAM, California African American Museum, har gästkuratorerna Essence Harden och Leigh Raiford satt samman Plumb Line: Charles White and the Contemporary. Utställningen uppmärksammar konstnärer med en självklar plats i konstsystemet och flera av verken är gjorda specifikt för utställningen.
Utgångspunkten är Whites teckning Birmingham Totem från 1964 där en man sitter på huk under en filt. Han balanserar på toppen av en hög med plankor. Från hans högra pekfinger hänger ett snöre med en vikt i änden. Teckningen gjordes som svar på en attack som dödat fyra svarta barn i Birmingham året innan. En fraktion av Klu Klux Klan sprängde en kyrka i bitar. Medborgarrättsrörelsen använde byggnaden som mötesplats i sitt arbete med att registrera väljare.
Njideka Akunyili Crosby kom till USA från Nigeria som 16-åring. Idag är hon en internationellt uppmärksammad konstnär, känd för sina lika vardagliga som mångfacetterade skildringar av livet som invandrad.
Förlagan till Alfred Contechs målning, DJ and Tay, är ett fotografi taget i konstnärens hemstad Atlanta, Georgia. Två svarta pojkar som växer upp i ett fattigt område. Vilken framtid erbjuds dem? Contech gör konst av och med människorna i sin närhet. För att upphöja deras existens och för ingjuta mod att själva ta ansvar och välja sin väg.
Av EJ Hill visas i neon We deserve to see ourselves elevated. Hill är mest uppmärksammad för fysiskt krävande performances som sätter erfarenheterna av den svarta kroppen i centrum. Derek Fordjour skrovliga collage fångar skickligt människans skarpa konturer och fragmenterade jag.
Sammantaget är det här tre utställningar som ärligt och på djupet tar sig an komplexiteten av amerikansk kultur. Ytterst lärorikt, inte minst för en icke-amerikan. Personligen håller jag inte med Charles White om att konstnärens arbete måste bottna i socialt ansvarstagande. Däremot tror jag att konsten kan erbjuda alternativa berättelser och hjälpa individen att förstå sig själv och världen bättre.
Koordineringen av de här tre utställningarna måste hyllas. Konstinstitutionerna visar att man inte bara är i kontakt, utan också har förmåga och vilja att arbeta tillsammans för att vidga perspektiven. Det låter självklart, men känns progressivt.
Jenny Danielsson
Charles White: A Retrospective, LACMA, Los Angeles County Museum, tom 9 juni
Life Model: Charles White and His Students, LACMA / Charles White Elementary School, tom 14 september
Plumb Line: Charles White and the Contemporary, CAAM, California African American Museum, tom 25 augusti
