Publicerad 27 juli 2011 Av I Recensioner Med 2015 Visningar

Arles fotofestival

Enrique MetinidesDen pittoreska provencalska staden är proppfull av fotoentusiaster och turister när jag och mitt resesällskap anländer. Les Rencontres d’Arles är en gigantisk utställningsplats för internationellt fotografi med tillhörande nomineringar och prisutdelningar. En slags biennal som kräver en stor portion tid, tålamod och nyfikenhet.  I år har festivalen producerats av François Hébel och särskild tyngdpunkt har lagts på mexikanskt fotografi.  En klunga långsträckta paviljonger ligger utspridda vid stadskanten, men en del action äger även rum i mindre, mer centrala lokaler och gallerier.  Vissa av dessa har arrangerats av curatoriska team innehållande en rad legendariska namn.

Det är under ett par stekheta julidagar jag besöker staden. Marathonloppet tar avstamp i den mexikanska paviljongen nr 20. Här visas Daniela Rossells humoristiska fotosvit föreställande vampigt poserande borgarbrackor och Maya Godeds atmosfäriska foton av shamaner och ödsliga spöklandskap. Så långt puttrar allt på i en småtrevlig ton. En vändning inträffar dock i det stora rum som Enrique Metinides har gjort till sitt. I konstnärspresentationen förklarar Metindes på ett småkäckt sätt om sin livslånga fascination för olyckor. Människor älskar skvaller och att skåda andras misslyckanden, menar Metinides, och för att bekräfta sin ståndpunkt drar han förnöjt liknelsen om att ett glasstånd alltid får in mer pengar om det råkar befinna sig i närheten av en olycksplats. Vi har förstås hört detta förut, men Metinides uppriktighet är förbluffande rakt på sak. Och så fotografierna.  Hundratals bilder som visar lidande och död på olika vis. Den ena mer vämjelig än den andra. En pojke har fastnat med en hand i en köttkvarn, på ett annat ställe kan vi se de förkolnade resterna av en elektrifierad människa. Metinides är en begåvad fotograf men något brister i dessa ändlösa frotteringar i våld. Liksom den äldre gatufotografen Weegee gränsar hans arbeten till en stil där den sanslösa brutaliteten förvandlas till ett dekorativt element. I dessa dagar, med den norska massakern färskt i minnet, är det likaså värt att ställa frågan vad extrema dokumentationer som dessa tjänar till. Trots dessa invändningar utgör Metinides ett tänkvärt inslag då han fångar de voyeuristiska och sadistiska inslagen som ofta finns implicit inristade i fotojournalistik och låter dem tränga fram som ett ofrånkomligt faktum. Man tvingas ta ställning, då varje fotografi utgör ett handlöst fall in i slutets centrifugala tomrum (bilden överst).

chris markerDå Metinides försöker närma sig en högre sanning, han jagar den, erbjuds en mer uppdaterad och (i mitt tycke) spännande fotografi i den paviljong som har curaterats av bland andra Martin Parr och Joachim Schmid och som går under titeln ”From Here On”.  Här dominerar den digitala tekniken och verken har rört sig något ut från väggarna och ramarna, och därmed lämnar de lyckligtvis den måleriliknande falang som fotografin har kommit att överta. Här presenteras dessutom närmast okända konstnärer bredvid tyngre namn. David Crawfords sekundsnabba små videovinjetter, vilka fångar ögonblicksbilder från japansk kollektivtrafik (detta kan vara hur en fjäderlätt vindpust glider över ett hår, hur en mun drar och hänger under sömn), är förtjusande i sin slumpmässiga nakenhet.  Doug Rickards ”A New American Picture” speglar förortslivet i USA genom bilder från Google Street View. Och just Internets påverkan på fotokonsten tydliggörs nästan överallt i denna lokal. Ett exempel på detta ser man inte minst i Josh Poehleins fantastiska nykubistiska landskapsvyer eller i Penelope Umbricos lapptäcken av solar – ett fortlöpande (och kanske oändligt?) projekt som baseras på alla bilder av solnedgångar som konstnären kan finna på sajten Flickr. Överrumplad och imponerad till max blir jag av Claudia Solas ”Being There”: ett bildspel som så på pricken fångar en bitterljuv sorg jag endast kunnat ana mig till dessförinnan. 

Fler höjdpunkter väntar. Jag tar mig snabbt igenom FOAM och The New York Times- utställningarna. Graciela Iturbides fotografier glider också snabbt förbi. Desto längre tid spenderas i huset som rymmer Chris Marker.  Här visas den klassiska kortfilmen ”La Jetée” och en generös fotoserie i färg:  ”Passengers”.  Marker har låtit sig inspireras av Walker Evans, som på 1930-talet gömde kameran i en rock medan han smygfotograferade passagerare i New Yorks tunnelbana.  Marker använder sig emellertid av en armbandsklockskamera och befinner sig i Paris. Bilderna är grovt pixliga och meditativa, en resa in i dimma och transcendens. Ljuvligt (bilden i mitten).

Yann GrossSå sist men inte mist till paviljongen där årets Discovery Award-nominationer visas och inte helt oväntat blir stämningen mindre spontan, mer uppstyltad och krystad.  Tävlingsmomentet tynger ned och här finns en del representanter som inte känns lika självklara som andra.  Penelope Umbrico, som likaså visas i en annan paviljong och nämns ovan i texten, känns emellertid särdeles relevant med sina raddor av bilder på fjärkontroller och tv-apparater som säljs på nätet. Platt och matt scannat– en vacker och skrämmande studie av ett masskonsumerande samhälle vars bilder stundtals övergår i ett ambient brus. Samlandet på bilder är likaså ämnet i Christopher Clarys praktik. Porr. Bild på bild av håriga män från nätsidor. På golvet ligger en dassig madrass under en bunt homoerotiska magasin. Installationen är skitig och man kan nästan förnimma doften av svettig armhåla. Yann Gross humoristiska ”Horizonville” är också sevärd, vilken skildrar en grupp av särlingar på jakt efter en avlägsen utopi (bilden nederst).  Jag hoppades dock mest på David Horvitz, en vimsig och spetsfundig nomad som rör sig fritt mellan diverse medier. Horvitz är den unge man som startade den bisarra stoppa-huvudet-i-frysen-idén på sin tumblr-sida. Den överväldigande spridningen kan man betrakta om man googlar siffrorna 241543903. Ett annat finurligt projekt inleddes i december förra året, när konstnären bilade med en vän längs den kaliforniska kusten. Femtio bilder togs, samtliga vid olika stränder och Horvitzs siluett syns i dem alla. Dessa lades senare upp på Wikipedia, något som irriterade wikipedianerna och resulterade i censur. Horvitzs konst är anspråkslös samtidigt som den är allomfattande och gränslös – en gnistrande vägvisare som leder fotokonsten in på nya demokratiska vägar och suddar ut linjerna mellan konst och vardagsliv. Priset på 25,000 euro gick emellertid till Mikhael Subotzky och Patrick Waterhouse för deras alltjämt fascinerande och omfångsrika studie av Sydafrikas högsta bostadshus: Ponte City.

Den som besöker Arles i hopp om att se analogt fotografi och ”vackra” bilder, lär bli besviken, även om dessa till viss del kan ses också här. Istället dominerar det konceptuella och lekfulla. Fotografierna ingår i installationer eller medieanknutna projekt, och bör därför inte betraktas som objekt under kontemplativ förundran. De är ofta delar av en större helhet och de genererar tankeformationer sinsemellan. Här görs också klart vilken framträdande och varierande position fotomediet har kommit att inta i dagens konstliv, liksom glimtar av hur det i framtiden må utvecklas och te sig. Mycket av konsten som visas är samhällskritisk, men den skärmar inte av sig från det som kritiseras, snarare interageras kommentarerna i den visuella formen. Detta medför ett ungt och angeläget formspråk.  Efter två intensiva dagar i Arles känner man sig dock en aning mör.  Festivalen är oglamorös och jordnära, men så följer den informationssamhällets rasande tempo, både beträffande innehåll och mängd.  Less is More, är inte direkt något slagord här och detta kan för vissa verka utmattande. Om man däremot betraktar årets upplaga som en introduktion till intressanta konstnärskap är den onekligen en höjdare.

Festivalen pågår under perioden 4/7 – 17/9

Sara Arvidsson (text), Les Rencontres d’Arles (foto)

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.