Skulpturerna är gjorda av material som Andreas Mangione funnit under promenader, det kan vara en bit borttappad ståltråd eller en gammal stubbe som lämnats kvar då man fällt ett träd. Det är fråga om objet trouvé. Ibland påstås det att readymade och objet trouvé betyder detsamma, men jag uppfattar att det finns en gradskillnad. Objet trouvé – eller found objects – är ett mer generellt begrepp och readymade syftar oftast på re-kontextualiserade artefakter och mer sällan på sådant som pinnar och stubbar. Det är skillnad mellan ett strykjärn och en kotte och parksoffan är helt säkert en readymade.
Den fråga man tvingas ställa är i vilket sammanhang utställningen opererar? Verken är subtila och poetiskt och estetiskt känsliga, de sitter på så vis stadigt på en gren inom på den moderna konstens träd. Men vad vill de säga oss? Ett sanktionerat svar på frågan finner jag, apropå objet trouvé, i en text som placerats i utställningsrummet. Jämte annan information ligger ett antal exemplar av Svenska Dagbladet-kritikern Håkan Nilssons recension av Mangiones utställning på Elastic Gallery 2015. Man får anta att den också gäller denna nya utställning.
Nilsson finner liksom jag en ”gammalhet” och rubriken är ”Långsamhet som motståndshandling”. Han skriver att långsamhet är en trend inom samtidskonsten och då inser jag att ”gammalhet” är en skrud för ”samtidighet”. Nu tror jag inte att Mangione arbetar långsammare än många andra konstnärer, men han vill alltså estetisera processen och låta trögheten synas. Till det kan man lägga det samtida intresset för vad som kallas för ”materialitet”, detta att låta materialet och (konst-) hantverket synas och vara bärare av mening, som på utställningen Nymaterialism på Bonniers konsthall i höstas. Det är fråga om att stanna upp, tänka till, känna efter och koppla ur vid sidan av en tillvaro som rusar fram.
Den långsamma fråga som hänger kvar hos mig är på vilket sätt verken avsiktligt skriver in sig i en tradition. Rörelsen går långsamt framåt, konstnären ser ner i marken, men varför blickar estetiken bakåt? Den är ju knappast oskyldig. Frågan leder vidare till om vi inte överhuvudtaget bör reflektera på djupet över vad det egentligen innebär att röra sig framåt, att stå stilla och att gå baklänges. Det är förmodligen, i grund och botten, vår tids stora fråga.
Andreas Gedin
Foto: Niklas Hansson, Elastic Gallery, Ulrikagatan 15. Utställningen pågår 19 januari – 16 februari 2019