Konsten
  • Recensioner
  • Frågeformuläret
  • Konstkommentarer
  • Tips
  • Om oss
  • Annonsera
  • Kontakta oss
  • Skribenter
  • Integritetspolicy
Konsten.net på Instagram
magnusbons
Konsten.net uppdaterad med Anders Olofssons recension av "Jeg kaller det kunst" på Nasjonalmuseet i Oslo.
Konsten.net uppdaterad med Anders Olofssons utställningstips om Nina Bondeson på Göteborgs konsthall.
Konsten.net uppdaterad med min text om Berlinbiennalen.
Konsten.net uppdaterad med Sarah Heubergers recension av Marcel Duchamp på MMK i Frankfurt.
Bie Biennal 1. Magnus Wallin 2. Kristina Matousch 3. Rebecca Digby 4. Leif Holmstrand 5. Anna-Karin Rasmusson 6. Zsuzsanna Larsson Gilice @magnus_wallin17 @kmatousch @radigby @leifholmstrand @annakarinrasmusson @zsuzsanna_larsson_gilice #konstennet
Konsten.net uppdaterad med Anders Olofssons utställningstips om Anton Alvarez på Millesgården.
Följ
Konsten.net stöds av
  • Om oss
  • Annonsera
  • Skribenter
  • Kontakt
  • Integritetspolicy
Facebook
Instagram
RSS
Konsten Konsten
Konsten
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret

  • Recensioner

Andreas Mangione på Elastic Gallery

  • Andreas Gedin
  • 27 januari 2019
  • 95 views

När man besöker Andreas Mangione utställning på Elastic Gallery slås man omedelbart av att här visas konst som helt självklart är konst. Verken utgörs av små och stora skulpturala objekt och mindre målningar och reliefer. Konstens och konstnärens möten med naturen är ett centralt tema eftersom arbetsmaterialet verkar ha hämtats därifrån och av att målningarna präglas av organiska former. Kulturen får representeras av en förmodligen upphittad gammal parksoffa som har räddats tillbaka till civilisationen. Den är en kulturvarelses meditativa utkikspunkt över ett landskap som i en romantisk målning. Men nu är det utställningen, det vill säga kulturen, som får tjäna som landskap. Verken framstår som exemplariskt moderna. Det ser ut som informell konst och kanske också är det.

Skulpturerna är gjorda av material som Andreas Mangione funnit under promenader, det kan vara en bit borttappad ståltråd eller en gammal stubbe som lämnats kvar då man fällt ett träd. Det är fråga om objet trouvé. Ibland påstås det att readymade och objet trouvé betyder detsamma, men jag uppfattar att det finns en gradskillnad. Objet trouvé – eller found objects – är ett mer generellt begrepp och readymade syftar oftast på re-kontextualiserade artefakter och mer sällan på sådant som pinnar och stubbar. Det är skillnad mellan ett strykjärn och en kotte och parksoffan är helt säkert en readymade.

Andreas Mangione, Förvåren III, 2019

Den fråga man tvingas ställa är i vilket sammanhang utställningen opererar? Verken är subtila och poetiskt och estetiskt känsliga, de sitter på så vis stadigt på en gren inom på den moderna konstens träd. Men vad vill de säga oss? Ett sanktionerat svar på frågan finner jag, apropå objet trouvé, i en text som placerats i utställningsrummet. Jämte annan information ligger ett antal exemplar av Svenska Dagbladet-kritikern Håkan Nilssons recension av Mangiones utställning på Elastic Gallery 2015. Man får anta att den också gäller denna nya utställning.

Andreas Mangione, Molnet (tv) och H, båda 2019

Nilsson finner liksom jag en ”gammalhet” och rubriken är ”Långsamhet som motståndshandling”. Han skriver att långsamhet är en trend inom samtidskonsten och då inser jag att ”gammalhet” är en skrud för ”samtidighet”. Nu tror jag inte att Mangione arbetar långsammare än många andra konstnärer, men han vill alltså estetisera processen och låta trögheten synas. Till det kan man lägga det samtida intresset för vad som kallas för ”materialitet”, detta att låta materialet och (konst-) hantverket synas och vara bärare av mening, som på utställningen Nymaterialism på Bonniers konsthall i höstas. Det är fråga om att stanna upp, tänka till, känna efter och koppla ur vid sidan av en tillvaro som rusar fram.

Den långsamma fråga som hänger kvar hos mig är på vilket sätt verken avsiktligt skriver in sig i en tradition. Rörelsen går långsamt framåt, konstnären ser ner i marken, men varför blickar estetiken bakåt? Den är ju knappast oskyldig. Frågan leder vidare till om vi inte överhuvudtaget bör reflektera på djupet över vad det egentligen innebär att röra sig framåt, att stå stilla och att gå baklänges. Det är förmodligen, i grund och botten, vår tids stora fråga.

Andreas Gedin

Foto: Niklas Hansson, Elastic Gallery, Ulrikagatan 15. Utställningen pågår 19 januari – 16 februari 2019

Print Friendly, PDF & EmailUtskriftsvänlig version
Dela med Facebook 0
Tweeta med Twitter 0
Dela med e-post 0
Andreas Gedin

Andreas Gedin är konstnär, curator och skribent. Bosatt i Stockholm.





Prenumerera

Prenumerera på nya artiklar från Konsten.net!

Du kan också vara intresserad av...
Läs mer
  • Recensioner

”Jeg kaller det kunst” på Nasjonalmuseet i Oslo

  • Anders Olofsson
  • 13 augusti 2022
Läs mer
  • Recensioner

12:e Berlinbiennalen

  • Magnus Bons
  • 28 juli 2022
Läs mer
  • Recensioner

Marcel Duchamp på MMK Frankfurt

  • Redaktionen
  • 20 juli 2022

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

KONSTEN.NET
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret
Nättidskrift om samtidskonst

Ange dina sökord och tryck på Enter.