<

Publicerad 10 juli 2013 Av I Recensioner Med 1939 Visningar

Allgulander och Nyberg på Gotlands Konstmuseum

Scape-480x476Gotlands Konstmuseum visar i sommar två separatutställningar, konstnärerna Joakim Allgulanders To conquer a universe och Anna Nybergs A story to be told. Två helt olika konstnärskap som i det här mötet hittat en gemensam tråd som de också tillsammans vill jobba vidare på. Den sammanfattas bra i Allgulanders skulptur och ordlek, Live evil som också visas i den gemensamma utställningsdelen.

Joakim Allgulanders bildvärld är underfundig och roande, små utflykter i fantasin där allvar och humor får samspela med varandra. Perspektivet den här gången är uppifrån, det är som om han satt sig själv i ett rymdskepp och därifrån vill ta oss med på en resa. Ingångsverket, To conquer, en i mörkret självlysande bild föreställer också ett rymdlandskap hämtat från en gammal Blixt Gordon film. När man passerat det fortsätter färden in i neonrörsinstallationen Sunset, och då är man plötsligt någonstans ovanför regnbågen precis som Dorothy och Toto i filmen Trollkarlen från Oz. Den aluminiumfolieklädda väggen som de regnbågsfärgade neonljuset speglar sig i är effektfull i sin enkelhet och den flirtar också med det blanka foliets scenografiska effekter i tidiga rymdfilmer. Efter den finurliga och mångbottnade öppningen hänger man bara kvar uppe, i Allgulanders eget universum. Och där kan man titta ner på människorna på vår jord och allt vad de håller på med. Men att plötsligt se all mänsklig verksamhet ovanifrån väcker en rad universella frågor, vad är det att vara människa, hur förvaltar vi vår tid på jorden och hur bevarar vi den till eftervärlden? Det är stora frågor och Allgulander lämnar inga svar. De lite dystra och märkligt ödsliga vardagsvyer som han målat upp förmedlar snarare en väntan. Kanske är det på apokalypsen!?

help1-liten-480x320Anna Nyberg har en helt annan historia att berätta och den är inte lätt att ta till sig. Det textila ingångsverket Help som likt en jättespindel tycks bevaka utställningen upplevs lika mycket som ett rop på hjälp för besökarna som för konstnären. Och där någonstans landar man i en känsla av att inte förstå vad det är Nyberg vill berätta? Verkstitlarna i den sammansatta installationen innehåller ord som mamma, pappa, tillit, lögn, liv och död ger en ingång till att det handlar om både något privat och något som rör oss alla. Men trots det berör det inte på ett allmänmänskligt plan. Det känns snarare som man hamnat i ett väldigt personligt rum där tidigare slutna lådor, skrymslen och vrår blottats. Men trots denna totala avkläddhet upplevs rummet ändå tomt. Det kanske också är meningen, då döden ju även är en spegling av ett tomrum.

I hennes presentationstext får man reda på att installationen är ett verk som bottnar i ett sorgearbete och i det har den mänskliga kroppen varit central. Frågeställningar som hur  uppfattar vi våra kroppar och hur förhåller vi oss till dem före och efter döden dyker upp. Och vad händer med kroppen när den inte längre är fylld av liv. Med den blicken blir rummet ett slags modernt stilleben där Nyberg dukat upp objekt, kulörer och strukturer som symboliserar vår tid på jorden. Tillsammans bildar det en helhet och en betraktelse över liv och död där kroppens både köttsliga och själsliga funktion speglas.

Det ska bli spännande att se hur det framtida samarbetet mellan Joakim Allgulander och Anna Nyberg kommer att utvecklas.

Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningarna pågår under perioden 15/6 – 6/10

Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *