Vad betyder ett fotografi av en vattenfylld urgröpning i en hopsjunken fotboll? Och när man ser det bredvid ett foto av en gravid kvinnas mage, som sticker upp över vattenytan i ett badkar, får det då en annan innebörd? Vi ser två runda former bredvid varandra – den ena sammanpressad, den andra utspänd. Visst uppfattar vi en påfallande skillnad mellan motiven, men också att tankarna på bilderna samtidigt löper samman. På ett närmast oundvikligt sätt. Naturligtvis säger fotografierna en sak i sig själva och en annan när vi läser dem genom varandra. Bollen och magen beskriver så att säga olika levnadsbanor – livets början och slut är ett genomgående tema i utställningen. Men de liknar också varandra i det att båda är behållare av vatten.
På Moderna Museet lockar Gabriel Orozco med många liknande bildliga överensstämmelser. Hans fotografier löper genom hela utställningen, och är fascinerande vittnesmål över visuella samband som han iakttagit på olika platser världen över. Lite hopsamlat skräp, några träplankor vid en betongmur, får direkt en utseendemässig koppling till skyskraporna vid World Trade Center i bakgrunden. Orozco tycks upptagen med att leta efter förbindelser som kan uppstår var som helst och i vilket material som helst. Hans konst formar sig till en sorts inventering av koder och bildchiffer. Samtidigt som verken framträder i total transparens. Det är både märkligt upplyftande och förbryllande.
Cirkeln är en återkommande symbol, eller kanske snarare figur, för jag uppfattar inte att Orozco arbetar metaforiskt utan snarare utpräglat bokstavligt. Han använder inte den vattenfyllda fotbollen som en analogi för den gravida magen – det är i vår läsning av verket som metaforen uppstår. Samtidigt finns naturligtvis den tolkningen inplanterad i objekten, som en möjlighet bland andra, genom hur verken kombineras i utställningen. Rundeln, punkten, ovalen, ringarna på vattnet – de finns överallt i de målningar, collage, fotografier och skulpturala objekt som utställningen innehåller. Verken identifieras genom likheter, symmetrier och speglingar, men också genom deras brytpunkter, vändningar och skillnader.
Hängningen på Moderna förstärker det genomsiktliga draget i Orozcos konst på ett nästan övertydligt sätt. Den stora salen innehåller i fyra luftiga avdelningar där olika verkgrupper spelar med och mot varandra. Orozco arbetar både med enormt stora skulpturer – där är hans valskelett och omgjorda Citroën emblematiska – och betydligt mindre objekt i lera och sten. Dessa verk ska samsas med mindre målningar och de redan nämnda fotografierna, som inte heller de är överdrivet stora. Majoriteten av verken kräver att betraktaren går riktigt nära och de hade antagligen stått fram bättre i mindre kabinett. De till formatet större verken har övertaget här inne, och får till följd att den stora salens redan anonyma proportioner på ett olyckligt sätt betonas än mer. Utställningen tappar i intensitet och intimitet.
Valskelettet och bilen är väl de två storheter som utställningen kränger runt. Tillsammans representerar de väldiga tidslager som både samexisterar och kolliderar. Med tillägg av Orozcos karaktäristiska abstrakta måleri, som påminner både om 1900-talets tidiga pionjärer och om religiöst tantriskt måleri. Här finns geologisk och teknologisk tid sida vid sida, naturen bredvid kulturen, som för att säga att båda existerar i världen. Det finns ett starkt förevisande drag hos Orozco, som på samma gång är givmilt överlämnande.
Allra mest fascinerande är gruppen av bearbetade rullstenar som fått sin mjuka form av flodvattnets strömmar. Ett drygt 40-tal stenar i olika bruna och grå toner har tecknats med ornament som både är urtida och samtida. De uppvisar håligheter och vridna former, är teckenlika. Jag associerar återigen till modernismens tidiga hjältar som Brancusi, men samtidigt till insektsskal, exotiska frukter, iPhones och till mönster som vi hittar under sulan på löparskor från något globalt företag. Det vilar något närmast heligt över Orozcos stenar, samtidigt som de kommunicerar på en anspråkslöst vardaglig nivå. De erbjuder en syntes av de olika former och teman som figurerar i utställningens övriga verk.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/2 – 4/5
Magnus Bons (text), Moderna Museet/Åsa Lundén (foto)
