Vad är verklighet, vems är den och var kommer den ifrån – består den kanske av flera nivåer, dimensioner och aspekter som lager på lager lagts på varandra, där det inte gå att reda ut om det vi ser och upplever kommer från den fantastiska verkligheten eller den verkliga fantasin. Inom verket finns en verklighet, vilken i ett större perspektiv är förankrad i verkligheten utanför. Fantasin bygger, mer eller mindre, på verkligheten. Helena Blomqvists fotografier berättar om en egen sammansatt och noggrant uppbyggd verklighet.
Utan förberedelser befinner jag mig framför den glasdörr som leder till den del av Bror Hjorths Hus som visar tillfälliga utställningar. I ögonvrån anar jag ett svart draperi, men det är inget som egentligen tar min uppmärksamhet. Nollställd hamnar jag innanför glasdörren i ett dödens väntrum. Blicken faller på bild efter bild på en gammal kvinna som ligger på rygg bakom sin rollator, under fyra årstider ligger hon där bland träd som skiftar skepnad och kullar som byter dräkt, sedd enbart av naturens djur och oss utifrånbetraktare. Tillsammans befinner vi (kvinnan och jag) oss i ett tillstånd någonstans mittemellan olika riken, men ändå på varsin sida. Kanske är vi bägge inslingrade i en drömrik törnrosasömn, i väntan på något, på nästa nivå. När jag tittar bakom min egen rygg upptäcker jag fången i sin cell, ett randigt väsen i längtan omgivet av kaniner; blicken är riktad ut genom den gallerförsedda gluggen, ut i natten. Men perspektivet tycks omvänt, ljuset utgår från individen och riktas vidgat ut i mörkret utanför. Vägledd av min egen rörelse i rummet upplever jag riktningen i rummets sista bild, där individ och skogens djur i frihet under natthimlens jagande moln sitter på en kulle under ett träd; en vandring genom fångenskap, död och befrielse.
Vid passagen genom draperiet skiftar vi värld och lämnar ”The Dark Planet” (2003 – 2006) bakom oss. Tillträdet till konstnärens rike har öppnats, Helena Blomqvist och hennes skapelse presenteras. En ny tid är kommen och vi befinner oss i en annan verklighet; inte okänd men drömlik och suggestivt stor: ”Slumberland” (2013). Hela utrymmet andas av förundran, kanske kliver jag som betraktare in i den lille pojkens skepnad – han som i bilderna tycks befinna sig i en okänd verklighet som han ändå verkar bekant med. Atmosfären är drömsk, men hus, gator och naturmiljöer utgör inga verklighetsfrämmande inslag i sig. Det är förhållandena i storlek och relationer som är det märkliga – de mellan pojken och miljön han befinner sig i; först liten i förundran och nyfikenhet, sedan – på mindre än ett ögonblick – stor och självklar i förhållandet till det han möter; tillit till en gigantisk sagoödla. Sviten är full av berättelser som vi känner igen, från film, serier och vår vanliga verklighet – den utanför.
Och så fortsätter konstnären in i nästa verklighet, berättar med sina stora fotobilder ännu en sammansatt historia av magiska stämningar, figurer så främmande och så bekanta i gestaltningar av välkända ämnen och problematik – som ett filmavsnitt per bild. Bildberättelsen i ”The Last Golden Frog” (2008) är lite av en dystopi vars kulisser och skådespelare befinner sig på gränsen till surrealistisk science fiction; berättelsen behandlar områden och förmedlar upplevelser som främlingskap och den sista överlevande varelsen i ’sin egen’ verklighet. Det är vackert, rörande, obehagligt och starkt.
Lyckligtvis behöver besökaren inte lämna utställningen med minnet av den sista gyllene grodan i en uttorkad damm på näthinnan, utan kan återuppleva den drömska tillvaron tillsammans med den lille pojken, innan återtåget genom dödens väntrum återför till den större verkligheten utanför utställningens svarta draperier och museets väggar.
Adress: Norbyvägen 26, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 19/10 – 24/11
Marit Jonsson (text), Helena Blomqvist (foto)
