På vernissagen av Frank Stellas utställning på Wetterling Gallery står en äldre man utanför galleriet med en cigarr i mungipan. Det är Frank Stella. Jag går fram och hälsar. För en konstvetare är detta ett stort ögonblick. Stellas ”Shaped Canvases” och självklara del i den abstrakta/minimalistiska modernistiska eliten väger tungt i min visuella bildbank. Jag har tusen frågor men kommer knappt ihåg en enda av dem. Det jag minns bäst är att nästan ingen fråga jag ställde faktiskt handlade om hans senaste verk. Jag ville istället veta om han har någon hobby (”Printmaking” svarar han) och hur det känns att vara Frank Stella.
Denna incident, mitt första möte med en av konsthistoriens jättar illustrerar också hur man möter Stellas senaste verk. De kan omöjligtvis kopplas ifrån hans kometartade karriär, hans första retrospektiva utställning på MoMA, den yngsta konstnär som någonsin visat en retrospektiv på denna institution endast 33 år gammal, det faktum att hans smeknamn ”minimalismens fader” känns dammigt vid detta lag och framför allt hans ränder. Från de tidigaste ränderna i ”Delta” och serien ”Black Paintings” från 1959 (kanske fortfarande Stellas mest kända verk) till 60-talets ”Aluminum” serie och hans ”Shaped Canvases” som bryggade klyftan mellan den abstrakta konstens plana yta och skulpturens spatiala attribut.
Stella bekräftar själv när jag frågar hur han ser på sina senaste verk att de är en naturlig utveckling av hans konstnärskap. En fortsättning på de spiraler vi i hans tidigare verk såg som fyrkanter men som i hans senaste verk har blivit tredimensionella och vindlande former. För honom finns det inget annat han kan göra än detta, likaväl som att vi aldrig kan se hans senare verk separat från hans äldre och banbrytande konst så kan han själv lika lite undvika sin konstnärliga karriär och kreativa process. Enligt Stella själv hade det varit värre om han överträffat sina tidigare banbrytande verk i sin nyare konst än tvärt om. Underförstått bekräftar han härmed relationen mellan de senare verken och hans genreskapandpe verk på 60-talet. Relationen jag redan misstänker och som även flera andra verkar se, att det inte går att vara lika mycket Frank Stella i 50 år. Att verken inte är (eller kan vara) banbrytande på samma sätt när 50 år förflutit.
Nuförtiden bygger Frank Stella sina skulpturer digitalt i 3D för att sedan få dem producerade i industrimaterial. De klara färgerna och organiska formerna står i kontrast till materialanvändningen. De är inspirerade av barockkompositören Domenico Scarlatti och en fortsättning på ”Scarlatti Sonata Kirkpatrick” serien som han började på 2006. Paralleller mellan barockens ovala och explosiva formuttryck, barockmusikens matematiska abstraktion och Frank Stellas ”Recent Works” ligger inte långt bort.
Redan i sin tidiga karriär hävdade Frank Stella bestämt att det inte fanns någonting under ytan i hans målningar. ”What you see is what you see” var ett av hans favorituttryck. Han har alltid propagerat för abstraktion när så många av hans samtida övergav det och fortsätter att vara trogen abstraktionen med en bestämd motvilja mot det figurativa. Trots detta lockar vissa av skulpturerna med en jämförelse mot verkliga objekt. Fågelburar och bildelar är bara några av de många ting man kan skymta i verken. Spänningen mellan vikten av abstraktion som konstnären själv har gjort till sitt mantra och de mer eller mindre figurativa elementen i verken gör Stellas skulpturer mångfacetterade och skapar en inneboende spänning. I sina senaste verk har dock Stella lämnat minimalismen bakom sig för en mer färgstark och överdådig abstraktion som minner mer om den abstrakta expressionismen och Wassily Kandinsky. Detta är verk som är väl värda att se med eller utan kunskap om Frank Stellas tidigare arbeten och världskändisskap. För även om man bevisligen inte alltid kan vara 100 % Frank Stella, så är även 80 % en fröjd för både öga och det estetiska sinnet.
Adress: Kungsträdgården, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/6 – 6/7
Johanna Theander (text), Wetterling Gallery (foto)
