När eleverna på Konstfacks nya mastersutbildning för utställningsproduktion och kritiskt skrivande (W.I.R.E.) väljer att visa upp sig för första gången så sker det på Tensta konsthall och med en utställning som ansluter till den redan pågående ”Lapdogs of the Bourgeoisie”.
Men det är med lite motstridiga känslor som jag går till ”On Target”, eftersom utställningen enligt inbjudan har som mål att locka besökare ur den nya bourgeoisien. Dit hör väl ändå inte jag, eller? Väl där blir jag också först aningen förvirrad – var är egentligen utställningen? Konsthallen tycks se exakt likadan som för ett par veckor sedan. Det krävs både katalog och en smula guidning för att jag ska hitta rätt. ”On Target” äger nämligen rum i foajén, inne på och omkring toaletterna, samt ute i stadsrummen; och man bör inleda besöket med att läsa i katalogen, även om det är fördenskull inte är någon överdrivet krånglig eller teoritung utställning.
Bokstavligen osynligt var Marco Bruzzones titellösa bidrag curerat av Joanne Nordby Wernø – ett Bourdieucitat om (den goda) smakens dubbla godtycklighet, både osynlig och synlig – skrivet på väggen med lim. Tanken är att smutsen som besökarna släpar med sig in med tiden ska synliggöra texten. En bit utanför konsthallen finns K. Bergs verk, en stor utskuren tuschteckning försiktigt uppklistrad med dubbelhäftande tejp och lätt att slita ner ifall någon skulle vilja det. Den hugade besökaren kan med en karta uppsöka fler verk, satelliter belägna i Vasastan, på Kungsholmen och på Söder. Fast inte heller där lämnas någon garanti att verken är kvar. Theodor Ringborg har curerat denna del och skriver att gatukonsten ”i sig är flyktig, och menad att ersättas och förändras”.
Också katalogformgivarna Hanna Nilsson och Petter Odevall har fått utrymme att presentera tankarna bakom den grafiska profilen, vilken curerats av Annika Enquist som även skrivit en slags programförklaring. Den handlar om att målgruppstänkande och anpassning utgör en grundbult inom design medan det är tabu i konstvärlden, vilket i sin tur antagligen faller tillbaka på den traditionella synen på att konstnären i sitt skapande ska sträva efter att stå fri från yttre påverkan. Jag inser att mina blandade känslor inför besöket kanske inte bara handlar om eventuell klasstillhörighet utan att jag som konsthallsbesökare känner mig obekväm i att överhuvudtaget tillhöra en utpekad specifik målgrupp. Ändå tycks det som den aktiva konstpubliken tycks vara extremt hårt skiktad, både socialt och etniskt.
I flera fall är gränsen flytande mellan curator- och konstnärsroll och inne på handikapptoalettens väggar presenterar Anna Kharkina ”Den nya bourgeoisiens vokabulär”. Det handlar en lång lista med begrepp som man bör känna till om man ska kunna räkna sig till målgruppen, samt efter varje ord en bokstav som anger vad det är för något. Under bokstaven M går bland annat att läsa: minority – n, mobility – t, Manifesta – e, MoMA – i, Murakami, Takashi – a, McQueen, Steve – a, Martinez, Chus – c, Moderna Museet – i, Marc Jacobs – f. Man kan förstås invända att det är ett väl smalt segment av samhället som känner igen sig i just dessa termer, men å andra sidan är det ju precis den grupp som reser till konstbiennaler och regelbundet går på konstinstitutioner – alltså eliten ur samtidskonstpubliken. Och det är både roligt och tankeväckande att spegla sig i toalettens ord, begrepp och namn. Vi är några stycken som tillsammans hjälps åt, och min egen ambivalens synliggörs när en oro att framstå som okunnig och obildad kolliderar med oviljan att höra till målgruppen.
Inne på en av de andra toaletterna uppstår samma lite genanta oro. Genom att svara på Elisabeth Euréns enkla enkät kan jag få en fingervisning på om jag tillhör den grupp som Richard Florida definierat som den kreativa klassen eller om jag tillhör hans underklass – servicesektorn. Varken eller visar det sig, men jag får med mig några uppmuntrande ord från Florida/Eurén på vägen hem: ”you might be a very talented person but you haven’t been able to match that with a job and economical situation making it possible to live the urban and fantastic life you actually want. It’s just a matter of time. The exhibition ‘On Target’ can assist you with the cultural and linguistic tools you’ll need to get there.”
Ur det här perspektivet handlar utställningen alltså inte bara om att locka till sig utan också att omforma publiken till att ingå i en målgruppen. Och kanske gäller det inte bara denna utställning. Är den tongivande samtidskonsten så hårt sammanflätad med medelklassvärderingar att själva besöket innebär något av en klassresa?
Adress: Taxingegränd 10
2008-02-19 Jacob Kimvall (text), Tensta konsthall (foto)
