Om den svenska filosofen och författaren Jonna Bornemark någonsin skulle träffa den Hongkong-baserade konstnären Zheng Bo hade de nog haft en del att prata om. Båda två förespråkar ett posthumanistiskt perspektiv, som enkelt uttryckt går ut på att människan borde ta ett steg tillbaka och inse att hon inte står över naturen utan är en del av den. Därtill har såväl Bornemark som Bo en ganska ohämmad inställning till sex. I deras arbeten blir de kroppsliga drifterna andliga och utopiska.
Zheng Bos utställning på Göteborgs konsthall heter passande nog ”Långsamhetens vällust”, ett ode till alla som inte vill stånga sig blodiga för att vara konkurrenskraftiga och snabba. Här råder prunkande växtlighet och någonstans hörs upphetsade stön. Det hela kan uppfattas som bisarrt, men det är samtidigt denna obscena skruv som särskiljer Bos verk från den sedvanliga miljöaktivistiska konsten av ett mer programmatiskt slag.
En typ av konst som jag är alltför bekant med och som sällan leder till några aha-upplevelser på grund av att den enbart konstaterar vad vi redan vet. Betraktaren lämnas med dåligt samvete och en vilja att bli mer uppoffrande, något som i sin tur leder till tävlingsinriktad stress. I Zheng Bos värld behöver miljömedvetenheten inte innebära att livet blir trist. Det radikala kan tvärtom vara kul.
Jag besöker konsthallen en lördag då en performance är planerad. Lokalen är försänkt i tystnad och besökare ombeds att inte ta några fotografier av den nakna, kvinnliga dansaren som kryper fram över en frodig matta i mossa. Hon vecklar ut sig likt en blomma och famlar med händerna över det gröna, som om hon var en bebis som precis lärt sig gå.
Därefter dricker hon vatten och spottar ut vätskan i kaskader över mossan. Efter en stund lägger hon sig ner på rygg och börjar sjunga. Performanceverket har fått namnet ”Trädgårdsmästare” och mattan som allt cirkulerar kring heter i sin tur ”Märta mossa” – en hommage till textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström (1873-1941).
Det textila verket som är marmorerat med olika texturer och gröna färger har inspirerats av en matta som designades av Måås-Fjetterström med anledning av Göteborgs Jubileumsutställning 1923. Den påminner även om en abstrakt målning. Men till skillnad från en målning är denna tufsiga fyrkant föränderlig och levande, och den hade mått dåligt och så småningom dött om den inte hade vårdats och bevattnats. De vita handskarna som annars brukar plockas fram när någon sakkunnig ska röra vid mer statiska konstverk hade här varit helt värdelösa. ”Märta mossa” som är ett tillfälligt och platsspecifikt verk blir alltså inte bara fängslande på grund av sitt mönster och sina differentierade ytor, utan fascinerar även genom att vara både ett subjekt och objekt.
Naturen kan skadas om någon inte är tillräckligt hänsynsfull, men den kan också försvara sig. I filmen ”Samur” dansar en kvinna och en man runt ett träd i en öken. De rör sig likt ormtjusare och verkar nästan sträva efter att bemästra trädet, vilket i sin tur inte är helt passivt. Dansarna tycks finna njutning i att sticka sig på trädets taggiga grenar.
I filmen ”Le Sacre du printemps (Tandvärkstallen)” – utställningens mest explicita verk – följer jag ett gäng juckande och frustande män i en skog i Dalarna. Det ser ut som de har sex med träd. Det hela är förstås mycket absurt men för den skull inte mindre spännande. Man skulle givetvis kunna se detta som en pornografisk skildring av dendrofili (sexuell attraktion till träd), men för mig blir akten också symbolisk. Till skillnad från exempelvis sexdockor är ju träden organiska – de är inte livlösa ting.
Utställningens mest modesta verk heter ”Drawing Life” och ”Grass Roots” – en samling blyertsteckningar föreställande växtliv. I dessa bilder har Zheng Bo närmat sig blommor, träd, buskar och rotsystem som om de vore individer. Studierna blir till säregna porträtt. Världen ses på nytt och således uteblir kategoriseringarna och det vanemässiga betraktandet. Dessa förhållandevis lågmälda bilder kan indirekt ses som en protest mot äldre botanikers chauvinistiska klassificeringar av naturen. De kan likaså tolkas som en hyllning till queera livsformer och frihetlig socialism, eftersom den närgångna ömsintheten fungerar som ett motgift mot normativa och totalitära tankemodeller. Dessutom är de så vackra och ombytliga. Jag skulle kunna spendera en hel dag i deras sällskap.
Här finns mycket att upptäcka, men allt blir inte synligt med en gång. Visst skulle man kunna avfärda Zheng Bos konst som flummig, sexuellt udda och gröna vågen-nostalgisk. Eller så kan man istället – som jag – bli helt tagen av dess djupt rebelliska och sensuella uttryck. Och trots att detta inte är den mest innehållsrika utställningen jag har sett på denna konsthall – den innehåller relativt få verk – är den institutionens mest framsynta och banbrytande satsning på flera år.
Sara Arvidsson
Göteborgs konsthall, Götaplatsen 7, Göteborg. Pågår 9 december 2023 – 14 april 2024
