Dansarna skuttar över golvet, böljar i klunga, petar sig i örat och nyser. Av banala rörelser, härmlekar och kuddkrig skapas en vardaglig koreografi. Den är lekfull, prövande, absurd – och ganska oemotståndlig. ”Profit”, säger en av dem. ”Bullshit”, svarar alla. ”Twitter”, säger någon. ”Fuck it”, ropar alla. Publiken på Malmö konsthall viskar, skrattar och förförs. Fast det sistnämnda är egentligen mot reglerna.
1965 skrev den amerikanska koreografen Yvonne Rainer sitt berömda ”No manifesto”. I polemik mot den moderna dansens karaktär och form – dess dramaturgi, scenografi, kostymer – sade hon nej till allt. ”NO to spectacle. NO to virtuosity. NO to style.” Och nej till förförelse av åskådaren genom aktörens list. Själv gjorde hon koreografi av vardagens rörelser. Hon skalade bort allt kringverk, lät dansarna bära vanliga kläder och skor, och riktade uppmärksamheten mot det som sker här och nu, mellan människorna i rummet. Det var ingen slump att hon stod nära de målare och skulptörer som parallellt utvecklade minimalismen med sitt fokus på konsten som fysiskt material och objekt.
Sedan dess har Rainer inspirerat generationer av dansare, koreografer och konstnärer. Själv kom hon från 1970-talet att framför allt ägna sig åt experimentell film, där hon på liknande vis bröt mot konventioner och förväntningar. Även här var hon nyskapande i sitt sätt arbeta: estetiskt, socialt och politiskt.
När Malmö konsthall nu lyfter fram Rainers arbete under några veckor är det på initiativ av det svenska danskompaniet Weld, baserat i Stockholm (översta bilden). På deras förfrågan skapade Rainer i höstas en ny koreografi, ”Again? What now?”, ett collage av nytt och äldre favoritmaterial. Den framförs nu under ett fåtal föreställningar i Malmö konsthall, men samtliga fullbokades snabbt. Det finns ändå skäl att besöka det lite oväntade men uppfriskande mellanspel som satsningen utgör i konsthallens program. Här kan man se flera av hennes filmer, liksom dokumentären om hennes arbete, ”Feeling are facts” gjord av Jack Walsh 2015.
Men också läsa ”No manifesto” och den revidering hon gjorde 2008, då hon sedan millennieskiftet tagit upp dansen och koreograferandet på nytt. Och gissa vad? Där konstaterar Rainer helt kort att förförelse av åskådaren är oundviklig.
Carolina Söderholm
Foto överst: Mattias Lindbäck. Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Utställningen pågår 8 – 24 februari 2019
