Yoko Ono har aldrig gått i mittfåran. Därför är hon, vid en ålder av åttio år, varmt älskad av en stor publik. När nu tiden rör sig i takt med Yoko Ono är det konstnärskapets aparta delar som gör hennes konst bred och intressant för många. Sommar på Louisiana är det perfekta skådebanan för retrospektiven “Half-A-Wind Show”. Utställningen kan gärna inledas i parken vid ”Wish Tree for Louisiana”. Yoko Ono klarar som få att finstämt framkalla människans förkärlek för de gemensamma och andaktsfulla ritualerna. När du skriver och hänger upp din önskan i ett utvalt träd inbjuder ”Wish Tree” dig att medverka både som individ och del av ett sammanhållande kollektiv. Sommarbrisen sveper då och då in från havet och det rasslar i papperslapparna av önskningar. ”Wish Tree” har på kort tid blivit ett centralt ljudverk i Louisianas park. Utöver att vara ett konstverk som engagerar sin publik kan ”Wish Tree” vara metaforen som både öppnar upp till och sammanfattar Yoko Onos konstnärskap. Hon sammanför ritualen, deltagandet, ljudet, kärleken och den kollektiva uppfriskande humorn i ett enkelt fluxusformat. Yoko Ono behärskar balansakten att få enkelhet att beröra.
Inne på museet öppnar “Half-A-Wind Show” som ett nöjesfält för alla dem som låter sig förtrollas av okomplicerade lekar. Några vuxna blir barn på nytt och några barn vardagsleker när de rutschar rutschkana, kryper och leker med speglar. De starkaste verken, i mitt tycke, visas också i inledningen. I filmen ”Eye Blink. Fluxfilm No.9” (1966), ljudverket ”Cough Piece. Keep coughing a year” (1961) och tuschteckningen ”Part Painting/Painting Until It Becomes Marble” (1961) är Yoko Onos konst storartad. Det är i de mest anspråkslösa verken som konsten når höjder. Yoko Ono behärskar fullständigt konstens absoluta magi att utifrån ett enkelt ark papper skapa illusionen av något annat. Den glasklara subtiliteten går miste i de större installationerna. Ett annat favoritverk är ”Erection” (1971) en film- och ljudkomposition i samarbete med John Lennon. Här kan man försjunka i samverkan mellan ton och bild, med öronen dolda i hörlurar och ögonen på skärmen upplever man en byggarbetsplats i rytm. “Bag Piece” (1964/2013) förenar också ljud, bild och rörelse när publiken kan improvisera liv eller stillhet iklädda svarta sofföverdrag. Det är mer magiskt än man kan ana i Yoko-Ono-world. Och det är just sicksackandet mellan att vara enskilt koncentrerad och agera i grupp som gör utställningen intressant.
Jag hörde nyligen en konstnär säga till några ungdomar: ”Det bästa med att välja yrket konstnär är att man inte behöver sluta leka.” För alla oss andra som valde andra yrken är det bästa med konstnärer som Yoko Ono de kan få oss att fortsätta leka. Så stanna i hennes värld en stund. Kriget är över. Människan är god. Ta emot Yoko Onos fredsbudskap och lek dig lycklig på Louisiana.
Adress: Louisiana Museum of Modern Art, Gl. Strandvej 13, Humlebæk, Danmark
Utställningen pågår under perioden 7/6 – 29/9
Kristian Möster Nilsson (text), Louisiana (foto)
