Moderna museets utställningskoncept Moment är en smart idé, som bygger på att själva konstverken får bestämma lokal och utställningstid snarare än curatoriska programförklaringar. Det ger både flexibilitet och möjlighet att överraska. Inom ramen för Moment kan man just nu se både nya och nygamla verk av Ulf Rollof och porträtt av Cecilia Edefalk. Men den verkliga nostalgitrippen bjuder museet på med utställningen “Ynglingagatan1”. Åtminstone för alla som upplevt 90-talets konstscen, och som, i likhet med Runebergs fänrik Stål, hyllar devisen “därom kan jag berätta ty jag var med”.
Ynglingagatan 1 var ett icke-kommersiellt galleri som drevs av en grupp personer som senare skulle få centrala positioner i det svenska konstlivet: Dennis Dahlqvist, Pia Kristoffersson, Nils Forsberg, Thomas Ekström med flera. Galleriet existerade under perioden 1993-1999 (i sista skedet på en annan adress), och kom under åren man var verksamt att presentera en lång rad svenska och internationella konstnärer som snabbt flyttade upp i samtidskonstens elitdivision: Takashi Murakami, Pierre Huyghe, Elin Wikström, Gunilla Klingberg, Carsten Höller, Bjarne Melgaard och många andra.
Ynglingagatan 1 föddes ur det vacuum som uppstod i kölvattnet av den ekonomiska krisen i 90-talets början, då kommersiella gallerier och offentliga institutioner gick igenom en period av stagnation. Förutom att erbjuda utställningsyta i kärva tider hade gruppen bakom Ynglingagatan 1 även en generös konstsyn, som byggde på gränsöverskridanden och korsbefruktningar. Designföremål och performances kunde gärna samexistera med videokonst, teckningar och trashiga installationer. På så vis fungerade galleriet också som en informationsväxel eller ett vattenhål, genom vars försorg svenska konstnärer både kunade utveckla alternativa uttrycksformer och stifta bekantskap med internationella strömningar. Det sistnämnda inte minst viktigt under en tid när ännu inte halva den yngre svenska konstnärskåren flyttat till Berlin.
Utställningen “Ynglingagatan 1” låter oss åter möta en del av de klassiska verken från 90-talet, men försöker samtidigt (via andra verk) förmedla en uppfattning om tidsandan. Somligt känns, med senare års erfarenheter i bagaget, lätt förlegat men helheten bekräftar ändå bilden av ett konsthistoriskt skede vars betydels sträcker sig långt in i vårt eget nymornade sekel. Som bonus bjuds vi dessutom på ett flertal originalverk av Peter Geschwind, en av våra mer underskattade konstnärer från senare år.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/11 – 22/1 2012
Anders Olofsson (text), Cary S. Leibowitz aka Candyass (foto)
