Grafikens ansikten synes vara oändligt många – man brukar säga att det bara är fantasin som sätter gränser, i detta fall är det snarare tekniken. Det mest fascinerande är kanske kombinationen fantasi och teknik, och att ingen gräns är synlig så långt ögat kan nå. Två hela våningar, rum efter rum, är fyllda av grafiska konstuttryck i alla de material, färger, format och modeller som tänkas kan – nåja, nästan i alla fall…
I samarbete med Uppsala Konstmuseum genomför Grafiska Sällskapet den femtonde grafiktriennalen; av de 412 ansökningar som inkom valde juryn ut 117 konstnärer, vilket resulterade i 315 utställda verk. Att hänga konst med den bredd och variation som detta innebär måste ses som en stor utmaning och konstart i sig; att hitta balansen mellan de mikroskopiska och de mastodontiska verken, mellan färger och svart/vitt, mellan plana ytor och installationer; att fortsätta balansera genom rum efter rum i två våningar, utan att jag som betraktare tappar koncentrationen och faller av utmattning, är en prestation. Mitt urval får bli betydligt mindre än juryns, några av verken som just då uppfyllde mina sinnen lite extra – nästa gång jag besöker utställningen är det troligen andra jag stannar lite längre inför.
I det första rummet på bottenvåningen blir jag stående redan vid första väggen, mötet mellan mig och Silvia Weisers triptyk Mötet (träsnitt/linoleumsnitt) är liksom omedelbart, och jag vill bara stå kvar och finna min väg in i kommunikationen. Min upplevelse handlar just om viljan att kommunicera med de tre verken, 300x100x200: i det första sker mötet, koncentrerat till den röda kvadraten av kvadrater, som ett öppet och sårbart hjärta mot ett bakomvarande flöde av svart och rött, omgivet av skurna rutor och ränder. I mittdelen förändras upplevelsen, det centralt röda bleknar och överflödas, kommunikationen bryts, jag når inte fram genom det svarta bruset. När motivet i den tredje bilden har klarnat och renodlat sin struktur: röd kvadrat av kvadrater mot svart bakgrund av kvadrater, når vi inte längre varandra, avståndet har blivit för stort – detta trots att jag noterar det tunna röda rutmönstret på det svarta – känner att det välordnade någonstans blöder och längtar. Då får jag syn på den osynliga linjen som löper till lokalens motsatta sida och förstår att kommunikationen fortsättningsvis riktar sig till ett av Christina Wassbergs verk i motsvarande storlek, och beger mig dit.
Men det är inte fri passage: på en pulpet ligger Idun Baltzersens två bokkonstverk (serigrafi) uppslagna, de vita bomullshandskarna uppmanar till användning. Jag tar på dem och bläddrar försiktigt i de gigantiska böckerna där långt ifrån varje sida är uppbygglig. Ändå skulle man kunna välja ett uppslag för varje dag, att filosofiskt begrunda eller välja efter dagsform; den ena heter Passivitetens historie, Artist’s book, den andra Karter, steder, Artist’s book.
Omgående lockas jag på avvägar av Emmy Dijkstras My paper dress (papperslitografi), klänningsmodellerna i mönster- och tillskärningspapper har en avgjort feminin form, medan de tryckta motiven bland annat berättar om den maskulina stereotypen i två versioner. Särskilt klädsamma var de som använda plagg under vernissagen. Efter några steg blir jag fast framför en samling frimärksstora torrnålsetsningar/etsningar, små mästerverk utförda av Birgitta Andersson och Eva Mossing-Larsen – här, och på några fler ställen, skulle ett förstoringsglas behöva hänga.
Ett motiv som fängslar är Olof Sandahls två träsnitt Handrörelse och Tecken där två sammanfogade händer, handled mot handled – avkapade och sammansatta till en enhet, framställs; dels som mängd på rad och dels som två par som korsar varandra. Bildens berättelse smärtar, händerna är inte bara separerade från resten av kroppen och individen, de har också gjorts obrukbara genom att dess fingrar är sammanbundna; hindrade från att uttrycka sig och kommunicera, verka, skapa, känna, forma – den mänskliga förmågan amputerad, satt ur bruk. Att tysta någon med munkavle tycks jämförelsevis lindrigt.
Installationen Översvämning är svår att gå förbi. De fyra konstnärerna Kristina Anselm, Helena Mellin, Eva Sandberg och Ulla Wennberg har skapat en skogsmiljö i tre våningar. Ett skogsrum omgivet av stammar, där en ljuskälla, omgiven av svarta fåglar, låter remsor av regn eller sol strila ner över ett med grodtallrikar dukat bord, som kan vara en våtmark eller damm eftersom där simmar andfåglar. I den understa nivån simmar en ensam ordand på en begränsad spegeltjärn. Representationen av människan, dess verksamhet och samhälle finns i skapelsens utkanter, på fåglarnas fjäderdräkt och skivans undersida – som ett sekundärt inslag i naturen. Svartvita mönster, objekt, material och form bygger verket till en sammansatt mångfald, utifrån vilken en oändlig mängd berättelser skulle kunna växa.
Mänsklighetens och individens ansikte och kroppslighet i olika gestaltningar återkommer i många verk; om Berit Jonsviks torrnålsgravyrer Fukushima, Hiroshima och Nagasaki, med tidsangivelse och i varsin katastroffärg, kan sägas befinna sig i ena änden av skalan så finns Göran Boardy i den andra: två självporträtt uppbyggda av självporträtt (4225 självporträtt – om att hinna i fatt sig själv, giclée), det ena i vintermiljö, det andra i sommarmiljö.
Den plana hängningen med pappersklämmor i metall tilltalar mig mycket i sammanhanget, i vissa fall ger det signalen att något färskt och nyproducerat stolt visas upp, i andra finns en koppling till “anslaget – notera/vikitgt!” Ellisif Hals och Susanne Skeides grafikgrotta Åpent Kammer (projekt, collage/skulptur), däremot, hänger i en snörkonstruktion, genomlyst i en fönsternisch som ett svävande nätbo byggt av fibrer och strukturer – lätt, vackert och skört: man skulle vilja röra men vågar inte.
Något man däremot kan våga röra är vattenspegeln i Jöran Östermans mästerligt märkliga trompe l’œil verk Nattens Bibliotek (digital bearbetning och tryck, 300×300). Ett litet svart rum med lysande stora och ålderdomliga litterära verk, man vill sträcka sig fram och ta ut ett – men nej, det är liksom inte möjligt, ännu mer förvirrande är att de tycks spegla sig i sig själva… Någonstans anar jag att det mörknar och märker hur våningen läggs i mörker. Bara Nattens Bibliotek ger sken av att bevaras i sitt märkliga ljus. En museivakt låser dörr efter dörr omkring mig, det är stängningsdags.
– Du får röra vid vattnet, säger hon. Jag, som inte ens har hunnit greppa var eller hur verket är tredimensionellt, gör ringar på vattnet framför bokverken innan jag går.
(Grafikens tekniker, renodlade och i olika blandningar, är för många svårgreppbara och oöverskådliga, på utställningens andra våning visas en video med ett urval av tekniker. )
Adress: Uppsala slott, ingång E
Utställningen pågår under perioden 20/9 – 2/11
Marit Jonsson (text), Göran Boardy (foto)
