I de jämtländska fjällandskapen är det så tydligt att det inte går att nå fram till horisonten. Den flyttar sig i takt med den som rör sig. Fjället pågår under fötterna eller skidorna och samtidigt på avstånd. Blicken vandrar mellan lavar, fjälltoppar och himmel och delar av året binds allt samman av snö. Karin Wikström målar förvisso skidande figurer och fjäll ibland, men det är inte motiven i sig som får mig att tänka på fjällen.
Målningarna pågår i olika måleriska skikt, dels i form av ett inre lager, en grund inne i verken, dels ovanpå det skiktet där hennes figurer och omgivning tagit form. Som grädde på moset ser de nästan ut att ha kommit till med anledning av konsthallens märkvärdigt vackra betong. Väggarna blir lite som himlen, nödvändig för att kunna överblicka ett fjällmassiv.
Det finns något bekant över färgskalan inuti verken, i det jag vill kalla de inre, bakre skikten i målningarna. Tillsammans med penselföringens bearbetning skapar dessa nyanser ett platt djup av grått som växlar i en mängd andra färger. Ett platt djup låter som en motsägelse men jag upplever det som ett sakligt både och. De figurer och skeenden som vid första anblick utgör motiven, är målade på, snarare än inne i målningarna. De tycks målade i ett blixtsnabbt nu, som upprepar sig i mötet med betraktaren. I de allra bästa målningarna verkar figurerna uppstå mitt i steget, just där och då.
Djurfigurer dominerar, men i den förmänskligade form som snarare påstår något om oss och vårt hierarkiska relaterande till allt ickemänskligt. Figurerna i Wickströms målningar är vemodigt komiska, lätt löjeväckande tills de kastar tillbaka mina projektioner på mig själv. Ett par hästar i bikini har ingenting med hästar att göra, däremot allt med våra behov att tolka omvärlden utifrån vår egen utblick. Trots bikinibilden är annars just hästarna den djurfigur som konstnären oftast låter vara vild och i rörelse. Hästar störtar och hoppar genom dukarna som om de är i färd med att bryta sig loss från förmänskligandet.
De olika målningarna förefaller vara skapade som solitärer, i små explosiva påståenden. Ibland tjattriga och ibland surmulet tysta. Men likt horisonten har de en tendens att flytta på sig och tillsammans skapa andra innebörder. Figurerna blir fina projektionsytor, vemodigt komiska versioner av oss själva där vi går omkring och vantrivs i kulturen.
Känslan av att inte känna igen sig i sitt eget land har väl sällan varit så närvarande som nu. Avstånden förvillar och delarna är något helt annat än helheten. Vi kan inte riktigt veta vad som ligger nära och vad som är långt borta, som i Wikströms målningar; det som sker uppstår både mellan figurerna på ytan och i de omgivande skiktens möten eller avsaknad av förbindelser.
En bearbetning av konstnärens relation till ursprunget framträder efter ett tag. Skidor, fjäll, och en gran blir ömma punkter. En hemstad av undrande blickar, varken riktigt vänliga eller anklagande, som från en bekymrad förälder. Jag och konstnären är båda från Jämtland och som utflyttade delar vi kanske den ambivalens som när sig på drömmen om ursprungsplatsen, oåtkomlig som den är, likt horisonten.
Helen Broms Sandberg ställer ut videoinstallationen The Seven Works of Mercy i våningen ovanför och det sakrala ljudet som skapats ur Samuel Barbers Angus Dei sätter stämningen redan i trappan. Broms Sandberg utgår från Caravaggios altartavla, De sju barmhärtighetsgärningarna, och i utställningstexten räknas de olika barmhärtighetsgärningarna upp.
De ser så självklara ut där, svart på vitt. Som en horisont vi i anständighetens namn borde kunna nå fram till: Att ge vatten till den törstiga/Att ge mat till de hungriga/Att klä de nakna/Att hjälpa de sjuka/Att skydda de hemlösa/Att besöka de fängslade/Att begrava de döda.
Installationen består av åtta videoprojektioner. På en skärm i mitten av rummet visas ett dokumenterat performance av levande tablåer, i sin helhet. På de sju omgivande skärmarna visas filmlooper, en koncentrerad upprepning av tablåerna i performancet. På Liljevalchs har konstnären separerat de sju bamhärtighetsmotiven och flyttat var och ett till en avskild skärm, uppställda som i den ursprungliga gestaltningen. Sida vid sida härmar de på så vis kyrkorummet.
I Caravaggios verk förkroppsligas de olika tillstånden av behövande och utförande av barmhärtighetsakter tätt ihop i samma bildrum. Broms Sandberg har ryckt ut de olika motiven ur altartavlan och lösgjort dem från varandra, som för att undersöka akterna var och en för sig. Varje videotablå utgår från en vit målarduk, som på olika sätt separerar den behövande gestalten från omvärlden. Men med rätt verktyg går det att låta personer som gestaltar omvärlden gripa in i den hemlöses, hungriges eller fängslades utsatthet.
Varje behövande gestaltas av kvinnor med håruppsättningar som för tanken till Caravaggios Judith som halshugger Holofernes. Kvinnorna är ofta inlindade i vita elastiska tygstycken som förstärker isoleringen som behovet skapar, genom att hindra och ge motstånd. Personer visas upp som kommer till undsättning och kan skära upp öppningar i målarduken, skapa möjligheter att häva bristen genom ett enkelt snitt. Men motsatsen gestaltas också: en omvärld som låter snittet blotta utsattheten och förhindra att den upphör.
I musiken bryter viskningar in, om att ge mat till den törstige och att klä de nakna. Det både stör och förstärker det sakrala. Den tunna hinna som skiljer en behövande från hjälp konkretiseras så enkelt, med hjälp av en målarduk och en skalpell. En viss förskönande estetik som förhåller sig till konsthistorien och Caravaggio skulle kunna ställa sig i vägen, men manar till andakt, lite som en altartavla. Skönheten armerar upplevelsen av både behövande och barmhärtighetsgärning – det blir svårare att vända sig bort.
Emma Warg
Liljevalchs+, Falkenbergsgatan 3. Karin Wikström, 23 september – 27 november. Helen Broms Sandberg, 23 september – 13 november 2022
