”Art is a highly sensitive seismograph from which the quakes of time can be read and interpreted.” Det skriver curatorn Koyo Kouoh i katalogen till utställningen When we se us: A century of black figuration in painting, aktuell på Liljevalchs konsthall. Jag gillar analogin vars kraftfulla lyrism stämmer särskilt väl på denna utställning som barn av sin (sam)tid. För When we se us kan läsasmot bakgrund av ett försenat men ökat intresse för underrepresenterade grupper i konstscenen. Och framför allt, som en uppföljning i en pågående omförhandling av tolkningsföreträde, representation och inkludering i konsthistorieskrivningen.
Ansatsen är lika stor som ambitionen att lämna ett påtagligt avtryck. Med 148 målningar av 115 svarta konstnärer från Afrika och med afrikanskt påbrå ämnar When we see us styra om frågan om självrepresentationen av svarta och svarta subjektiviteter.
Mot ett bildnarrativ som mestadels fokuserat på rasism, förtryck och trauma presenterar utställningen istället ett sekel av svart liv, kultur och tänkande – av ”black joy”. En beteckning som tycks stå för ett bejakande parat med en självmedvetenhet hos konstnärerna bortom generationsskillnader, tidsepoker och geografier. Och det uttryckt genom det figurativa måleriets mångfald av tekniker och stilar.
Målningarna daterar från 1920-talet till dags dato men har arrangerats utifrån sex olika teman i Liljevalchs salar, som för tillfälligt målats i murrig grön och orange. Först ut är scener av Vardagen, där bilder av hemmets privata sfär varvas med stycken ur det urbana livet.
I Meleko Mokgosis monumentala triptyk, Pax Kaffraria: Graase-Mans (2014), dras besökaren in i hembiträdenas värld. Uniformerade i enfärgade arbetskläder ses de utföra olika hushållsarbeten; de städar och tvättar och tar även hand om arbetsgivarnas ungar, vita som svarta. De ses också på rast, vilande eller i samtal med kollega. Mer än ett utsnitt av det afrikanska samhället utgör verket ett ode till en förbisedd yrkesgrupp. Motiviskt delar Mokgosis verk släktskap med Gerard Sekotos lågmälda men utsökta Washing day, Eastwood (1945-46), där tvätterskor och fladdrande lakan på tvättlinor träder fram i ett skuggspel av dova färgtoner.
Temat Andlighet förenar upplevelser av olika trossystem, som Jakob Lawrences teatraliska gouachesvit Genesis creation (1989), med berättelser om gamla och nya mytologier. Och som Edouard Duval-Carriés tolkning av de hundratals svartas öde, som under den transatlantiska slavhandeln och för vinnings skull kedjade och levande kastades överbord. I hans målning, The true story of the water spirits (2004), lever dessa mordoffer vidare förvandlade till vattenandar, bland glittrande näckrosor och vattenväxter i ett hav av orange ljus.
Resterande teman kretsar kring Glädje och fest, Vila, Sensualitet samt Triumf och frigörelse. Tillsammans tecknar de alla de mest grundläggande av mänskliga handlingar och behov. Det må handla om hopp och tro, om att ge mening åt det ofattbara. Eller om närhet och åtrå, kärlek och sex – hetero eller queer – som i ömma À mes yeux (2022) av Elladj Lincy Deloumeaux och Mickalene Thomas färgsprakande Never change lovers in the middle of the night (2006). Eller Bob Thompsons skildring av hans relation med flickvännen Carol i Untitled (1962).
Det handlar om oss människor som sociala varelser; den enda djurarten som skrattar och dansar, något vi helst gör i sällskap med andra. I The birthday party (2021) av Esiri Erheriene-Essi och The bridge party (1938) av Charles White blir betraktaren indragen i de pågående tillställningarna. Jag kan känna lukten av sötman från gräddtårtan och nästan höra de stiliga damernas skvaller.
Det allmängiltiga och medmänskliga i temana skapar en stämning av unison gemenskapi When we see us. Som om Afrika och dess diaspora vore ett folk, en nation för att parafrasera Kwame Nkrumah, förespråkare av Panafrikanismen och Ghanas första president. Något som är långt från kontinentens och världens reella geopolitiska verklighet.
Denna föreställda samstämmighet motarbetar delvis det curatoriella syftet om det pluralistiska i att vara – eller bli – svart. I synnerhet som varje försök till en definition av begreppet ”svarthet” oundvikligt behöver navigera och relatera till, förutom själva hudfärgsfrågan, andra identitetsformer som etnicitet, nationalitet eller genus.
Även dimensioner som tid och rum, avståndet från det geografiska eller historiska Afrika, är bärande för graden av identifikation med svarthet. Tillhör man per automatik en svart (och afrikansk) kultur på grund av ens genetiska arv? Och om svarthet enbart är ett sinnestillstånd eller en medvetenhet, snarare än färgen på ens hud, kan vem som helst bli svart?
I When we see us knyts dock svarthet först och främst till den svarta kroppen. Förståeligt nog, sett utifrån utgångspunkten om ”svart glädje”. Överlag hade utställningen ändå tjänat på fler förmedlande texter. Inte bara för tillgänglighetens och en internationell, mindre insatt publiks skull. Jag menar att det tydligare hade påvisat och fördjupat förståelsen för komplexiteten och utmaningarna inneboende i begreppet ”svarthet”.
When we see us väcker helt klart min hunger för mer svarthet. Till utställningens förtjänster hör, förutom mötet med erkända konstnärsnamn, också bekantskapen med helt okända konstnärskap, som imponerat och som jag ser fram emot att se mer av.
Gabriela López
Liljevalchs+, Falkenbergsgatan 3, Stockholm. Pågår 10 oktober 2025 – 30 augusti 2026
