Wetterling Gallery, Stockholm: Jason Martin (16/10-7/11)

Måleriet har som få andra konstnärer förmågan att ikläda sig nästan vilken roll som helst. Man kan välja att avbilda verkligheten fotorealistiskt, söka dess inre strukturer via ett abstrakt formspråk. Och så kan man helt sonika hänge sig åt färgens materialitet, nosa djupt över paletten och smeka ytorna med penseln. Engelsmannen Jason Martin tillhör denna kategori konstnärer, som nu för första gången ställer ut separat i Sverige. Och han tar verkligen ut svängarna. Martin arbetar med ett verktyg som påminner om en kratta eller gammaldags luskam, vilken han omsorgsfullt drar genom färgen i svepande rörelser. Resultatet blir en slags frusna malströmmar av färg, som tillåter ljuset att leka fram ett eget mönster. Det finns en djup sensualitet i detta arbete, jag kan inte låta bli att associera till schamporeklamen i TV där frisörsalongens postbud griper tillfället i akt att vällustigt smeka kundens glänsande hårman utan hennes vetskap (hon tror att det är frisören som kontrollerar sitt arbete). Jason Martin smeker sig genom färgen på samma sätt och man får lätt intrycket att spontaniteten väglett honom, vilket knappast är fallet. Här och var har rörelsen fortsatt utanför duken, och färgtrådar hänger ned från ramkanten. Trots detta inser man snabbt att processen kräver omsorgsfull planering av ett slag som inte ligger Gunnel Wåhlstrand efter i noggrannhet. Men Martin drar sig heller inte för att utmana den förment goda smaken: efter en stund i hans sällskap känns sinnligheten smått kväljande, vilket förmodligen även det är en strategiskt kalkylerad effekt. Hans referenser till Baudelaire känns ovanligt passande. (Adress: Kungsträdgården 3)

Utskriftsvänlig version