På Wetterling Gallery visas just nu ett axplock av samtida rysk konst. Den som står för urvalet är galleristen och konstnären Aidan Salakohva som förutom att visa några av sina egna verk även presenterar ett antal konstnärer som återfinns på hennes Aidan Gallery i Moskva. Till det som bör uppmärksammas hör bland annat ett verk i serien”Purple Triumph” där Jewgenija Tschuikowa målade läpparna violetta och kysste sin duk tiotusen gånger. Som en kärleksförklaring till konsten är den både söt och expressiv.
I Nikolai Ovchinnikovs serie ”Transference of Values” förskjuts perspektiven i några av Louvrens mästerverk. Konstnären har projicerat bilden av originalverket, i en förvriden variant, på sin duk och helt sonika målat av både bild och ram. Verken belyses bakifrån vilket snarare för tankarna till väggarmatur som försetts med en osedvanligt dekorativ skärm än fina gamla konstverk i fina gamla Louvren. Konsthistorien får sig en känga och det förvrängda motivet och förhållandet till belysningen ter sig närmast manieristiskt. Fotorealismen i Viktor Krillovs halvfigursporträtt av nakna kvinnor och män med svårmodig blick lyckas dock inte övertyga trots storformat och teknisk briljans. Det finns rent av visuella likheter med de porträtt i kol som man kan låta göra av sig själv nere på Sergels Torg, det blir stumt.
Till utställningens mer bestående intryck hör däremot Aidan Salakhovas fotografi i storformat på duk av en kvinna klädd i en svart chador och en niqab, ett ytterplagg som täcker hela kroppen och en huvudduk som döljer allt utom ögonen. Det är ofrånkomligt att inte lockas in i bilden av de vackra ögonen som omringas av den mörka dräkten och fonden. Mötet med kvinnans ögon blir på en gång intimt eftersom resten av hennes kropp är höljd i offentlighetens skrud, påbjudet av traditionen och religionen. Den västerländska föreställningen om att den beslöjade kvinnan är förtryckt för att hon döljer sin kropp blir i Salakhovas verk ställd på sin spets. Och det är kanske framförallt våra fördomar om hur den beslöjade kvinnan kan tänkas uppleva sin situation som ifrågasätts. Om hon skulle säga att hon var lycklig och trygg under sin klädnad skulle vi tro henne då eller skulle det vara ett uttryck för att hon inte ens vet hur förtryckt hon är? Kvinnan i Salakhovas verk är inget offer utan snarare den egentliga betraktaren som i skydd av sin maskering kan iaktta sin omgivning förbehållslöst utan att avslöja sig själv.
I Rauf Mamedovs fotografiska triptyk ”Supper at Emmaus” använder sig konstnären av förståndshandikappade. Mamedov visade senast för två år sedan verket ”Sista Måltiden”, där Jesus och de tolv lärjungarna har Downs Syndrom, på Kulturhusets utställning ”Uppenbar(a)t”. Mamedovs Jesus och de två apostlarna har även här Downs Syndrom och det finns inget vare sig i kroppshållning eller i klädesplagg som skulle kunna avslöja vem av de tre som är Jesus. De ser ut som tre glada, men lite trötta festprissar runt ett bord vilket förstärker kontrasten till triptykens två andra bilder. Dels en ensam ung kvinna, som ser ut att vara nöjt försjunken i sig själv och dels en naken kvinna som står på konståkningsskridskor och har något oberäkneligt i blicken. Hon klappar varsamt huvudet på en sittande, bortvänd och fullt påklädd man och det är något obehagligt över bilden. Triptyken belyser på ett effektivt sätt våra föreställningar om vad som är avvikande från normen.
Som ett axplock av den samtida ryska konsten efter Sovjetunionens fall fungerar utställningen väl, trots en något spretig hängning. Nyfikenheten att se mer av det ryska har väckts.
Bild: Rau Mamedov (överst), Nikolai Ovchinnikov (nederst)
Adress: Kungsträdgården 3
2008-02-10 Jennie Fahlström (text), Wetterling Gallery (foto)
