Viktor Rosdahl på Christian Larsen

Kim Novak badade aldrig i Gennesarets sjö, fick vi lära oss av Håkan Nesser. Men tusan vet om inte Viktor Rosdahl tagit sig ett dopp i Anselm Kiefers ocean. Rosdahl är uppvuxen och utbildad i Skåne, en region där den svenska välfärdsstaten fått – och får – sina allra hårdaste törnar i mötet med en kontinentaleuropeisk verklighet som vi länge inte velat kännas vid. Hans målningar kommer till mot en resonansbotten av en havererad socialpolitik, en punkterad industripolitik och en myt om föregångslandet Sverige som numera tillhör historien. På samma sätt som Kiefer petar i det såriga tyska samvetet pillar Rosdahl bort skorpan från skavankerna i den svenska samhällsmodellens lack. Och då öppnar sig på allvar helvetets portar.

Det är lätt, kanske alltför lätt, att göra Viktor Rosdahl till en hemvävd Kiefer-tolkare. Men i hans verk och val av material finns även reminiscenser av Max Books måleriska 80-talsexperiment, där kulturen (och inte minst populärkulturen) flödar in i en bildvärld som växer upp ur oljefärg, plastskräp och allsköns bråte. Rosdahl är emellertid inte, som Book, besatt av populärkulturens ikoner och estetik. Han hämtar vad han behöver ur mediebrusets malström, men hela tiden med en stränghet som hade imponerat på exempelvis Hieronymus Bosch (som han också ofta jämförts med). Med denne delar också Rosdahl ett starkt engagemang för vad som händer i vår tid, och stundtals kan man tolka hans målningar som ett slags gammaltestamentliga profetior som förebådar undergången.

I sina nya verk klingar dissonanserna från Malmös gettoområden högt och skärande. Konstaplarna som i ett oövertänkt ögonblick kallade invandrarungdomarna ”apajävlar” över polisradion hemsöks av sina offer och förvandlas av gatans parlament till ”grisajävlar” alltmedan det gamla industrisamhällets byggnader och symboler sugs ned i historiens strömvirvel. I förgrunden skymtar moskén i Rosengård till, bara för att försvinna in i det skummande färgtöcknet. Rosdahls värld vibrerar på gränsen till det maniska (Henry Dargers jättelika, fiktiva bataljbilder gör sig vagt påminda), men det styva hantverket gör att han aldrig förlorar fotfästet. Hans konstnärskap är en lindans över avgrunden.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 18/11 – 20/12

Anders Olofsson (text), Christian Larsen (foto)