Det skulle krävas ett kulturhuvudstadsår för att det äntligen skulle bli en utställning i Riga med den lettiskfödda konstnären Vija Celmins. Diskussionen om en utställning har pågått i nästan 20 år och medan man i Riga har diskuterar har Celmins internationella karriär vuxit sig allt starkare. Flertalet stora retrospektiva utställningar i USA och Europa och ett Carnegie Art Award 2008 står bland annat på meritlistan. Eftersom de flesta av Celmins tavlor hänger på stora museer eller finns hos privata samlare krävdes det en hel del arbete för att låna ihop de 50-tavlorna som utställningen består av. En viss skeptisk kunde man också ana hos samlarna att låna ut tavlorna till Lettland, dels på grund av den senaste tidens politiska oroligheter i Ryssland men också att Lettland inte direkt har något större renommé som ett land för samtidskonst. Det finns till exempel inte ens ett museum för samtidskonst i Lettland. Men en utställning blev det till slut och med tanke på det stora intresset under vernissagen var det en efterlängtad utställning. Äntligen kan även letterna få njuta av Celmins konst på hemmaplan. I samband med vernissagen passade man också på att presentera en ny lettisk dokumentärfilm om Celmins konstnärskap. Filmen är inspelad delvis i hennes New York studio där tittaren får följa framväxten av hennes målningar.
Vija Celmins föddes i Riga 1938 men redan 1944 tvingades familjen fly på grund av den sovjetiska ockupationen och efter några år i ett flyktingläger i Tyskland hamnade familjen slutligen i USA. Det var under 60-talet som Celmins blev färdig med sin utbildning i konst från universitet i Kalifornien. Under 60-talet fick grafiken ett uppsving i den amerikanska konsten och Jasper John och Robert Rauschenberg blev Celmins förebilder. De tidiga verken i utställningen visar t ex en man som springer brinnande ur en bil, en pistol som avlossas och ett bombflygplan. Man ser likheter med andra konstnärer från 60-talet. Motiven verkar ha en politisk bakgrund och motivvärlden verkar precis som mycket av tidens popkonst komma från olika massmedier som tidningar och TV. Men redan på 70-talet börjar Celmins att växla in mer och mer mot måleriet. Hon upplevde att processen att skapa grafik var för långsam vilket låter lite paradoxalt med tanke på den fotografiska realism och den detaljrikedom som man hittar i hennes senare målningar.
Det är under 70-talet som de första havsmålningarna dyker upp. Celmins motivkrets är ganska begränsad och består av havet, öknen, stjärnhimlen och spindelväven. Några få motiv som har blivit hennes signum i konstvärlden. Motiv som verkar ödsliga, eviga, tysta, tomma, både skrämmande och fascinerande på samma gång. Landskap som människan alltid har förknippat med det existentiella och ett inre sökande och som återkommer sedan tidens begynnelse i litteraturen, konsten och filmen. Odysseus irrfärder på havet, Stanislaw Lems rymdepos Solaris, filmad av Tarkovskij och alla dessa profeter som vistas i öknen för att hitta Gud eller en högre sanning långt från civilisationens frestelser. Nog finns det associationer och referenser i Celmins konstverk så att det räcker och blir över. Den engelska 1700-talspoeten William Blake skrev att man i ett sandkorn kunde se världen och man kunde se himlen i en vild blomma. I Celmins målningar är det nog snarare det motsatta. I det stora oändliga kan vi se oss själva. Det är enkla bilder, men samtidigt väldigt komplexa, oändliga, föränderliga och poetiska. Det finns något kontemplativt och meditativt i Celmins målningar som fascinerar betraktaren.
De senare åren har Celmins börjar använda sig av svarta griffeltavlor vars yta hon bearbetar med olika föremål för att skrapa fram en bild. Det känns som om hon återvänt tillbaka till grafikens teknik att skrapa fram ett motiv från en slät yta. Även om Celmins har sagt att hon tycker grafik är en alldeles för långsam teknik för 2000-talet så är hon en konstnär där själva hantverket är grunden för hennes konst. Det handlar om handens rörelse, om att arbeta med pensel eller kolkritan och hela tiden utveckla och förfina tekniken. Man blir som bekant aldrig färdig med att måla en evighet, att fylla natthimlen med stjärnor, att fånga havets vågrörelser, öknens alla stenar eller spindelvävens invecklade mönster.
Adress: Dome Square 6, Riga
Utställningen pågår under perioden 12/4 – 2/6
Mathias Jansson (text), Riga Bourse Museum (foto)
