Få litterära verk är så tillämpbara för att kommentera vår samtid som Mary Shelleys ”Frankenstein – den moderne Prometheus”. Allt ont som betingas av normens rädsla för anomalin, och den undergång vi förefaller gå till mötes efter att i vild hybris ha begått rov på naturen är två stora teman som täcker in merparten av det mänskliga kollektivets problem. Bägge är som hämtade från Shelleys text. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt för en gotisk skräckberättelse som skrevs av en 19-åring för mer än 200 år sedan.
Frankenstein är en arketyp som tål att tolkas om och om igen. Det syns inte minst när det Umeåbaserade konstnärskollektivet Verkligheten tar sig an romanen i den breda och mycket underhållande utställningen ”If I Cannot Inspire Love, I Will Cause Fear” på Köttinspektionen i Uppsala. Clarissa Siimes, Mattias Olofsson, Gerd Aurell, Mia Rogersdotter Olofsson, Sandra Wasara-Hammare, Fanny Carinasdotter, Alexander Svartvatten (överst), Ida Hansson och Helena Wikström har alla hittat var sin ingång till romanen.
Vi får kol som långsamt sjunker i vatten, fotografier som i storformat dokumenterar aktuella miljöproblem, dystopiska dataspel, underliga ympningar av växter, dumpstrat stinkande kött som sys ihop till nya former och både fria och direkta dialoger med Mary Shelleys roman. Utställningen har överlag en dialogisk karaktär som säkerligen är frukten av att avsändaren är en tajt konstnärsgrupp som möts kring sitt arbete. Verken samtalar kompletterande med varandra.
Gerd Aurells tredelade verk ”Då kom hormoslyret som en räddande ängel” utgår från vår drift att få skogen att växa som vi vill och griper på ett fint sätt tag i besprutningen av växtgiftet hormoslyr (ovan). Bara för några decennier användes medlet för att döda lövträd i de svenska skogarna. Några effektiva teckningar där djur och växter successivt försvinner har sällskap av en intervju där ett par gamla kronojägare talar om sina minnen av besprutningen. Det är djupt rörande att höra de åldrande männen tala om tidens naiva förhållande till de aktuella gifterna och de magkänslor som antydde att det var fel att avlägsna urskogens mångfald.
Rörande är också Sandra Wasars-Hammares ljudbaserade ”Varelsen, Frankenstein, Mont Blanc och blixtarna”, som till största delen består av en sång som betraktaren får lyssna på i hörlurar i ett litet, avskilt rum (th). Här skildras desperationen i det blivande monstrets fruktlösa jakt på kärlek och gemenskap på ett direkt och mycket emotionellt sätt. En fin kontrast till Aurells väldigt faktiska tolkning av temat.
Exemplen ovan kunde lätt bytas ut mot andra. Verklighetens Frankenstein är som en underhållande, gotisk nöjespark som påminner oss om att världen är en labyrint av nedslående problem. Bitterljuvt, var ordet.
Sebastian Johans
Foto: Helena Wikström, Alexander Svartvatten. Utställningen på Köttinspektionen, Strandbodgatan 3, Uppsala, pågår 20 januari-4 februari 2018
Utskriftsvänlig version
