”Vi är de ihåliga människorna
Vi är de uppstoppade människorna
Som lutar oss mot varandra
Se! Huvuden fulla av halm.
Våra uttorkade röster, när
Vi viskar tillsammans
Är tysta och meningslösa
Som vind i torkat gräs
Eller råttornas steg över det krossade glaset
I vår förtorkade källare.”
T.S. Eliot, ”The Hollow Men” / ”De ihåliga människorna” (Översättning: Arvid Olsson)
T.S. Eliot skrev ”The Hollow Men” efter första världskriget. Dikten är ett uttryck av desillusionering över en värld som håller på att falla sönder och är befolkad av ihåliga kroppar som kämpar för att hitta någon form av meningsfull existens. I världen av idag är det omöjligt att inte gripas av dessa rader. Håller vi på att förvandlas till de ihåliga?
Vissa konstverk ristar sig in i själen för alltid. Ibland kan två verk förstärka varandra. För mig rinner Eliots dikt och Roj Fribergers teckning ”Andar” (1977) samman i en förkrossande, apokalyptisk berättelse.
Det är ett till synes anspråkslöst verk. Blyerts har täckt över det transparenta pappersarket. Det finns inget som avslöjar plats eller tid. Anonyma ansikten träder fram eller håller på att försvinna i dunklet. Det är en bild som går igen.
Fribergs konst är ofta som en visuell pendang till Kafka, Beckett eller Canetti. Åtal väntar, världar rämnar och ett svårdefinierbart hot eskalerar. Apokalyptiska scenarion avlöser varandra i en värld av skuggor. Askgrå, knotiga gestalter är levande vålnader, sprungna ur en hallucinatorisk feberdröm. Den förgiftade undergångsatmosfären stärks av referenser till myter, litteratur, film, teater och historiska händelser. Proteströster mot totalitarism och förtryck finns också hos Friberg, men den politiska agendan får snarare en existentiell överton, som gör hans konst plågsamt aktuell. Eller som det formulerades av T.S. Eliot:
”Det är såhär världen går under
Det är såhär världen går under
Det är såhär världen går under
Inte med en smäll utan en suck.”
Fribergs säregna bildvärld har en stark karaktär. I hög grad beror detta på hans ovanliga tekniska lösningar. Vid sin debut mot slutet av 1950-talet arbetade han med en teknik som han kallade för lacklaveringar. Han ristade med en nål i ett tunt skikt halvtorrt lack, som därefter laserades med pigmentblandningar. Svärtan inramar kaoset, hos Friberg liksom hos svartmålaren Goya. Det syrafria pappret i stora format färgades svart med en blandning av grafit och fransk terpentin. Motiven förlöstes med ett eldrivet roterande radergummi. Så uppstod suggestiva skuggor och suddigheter som plötsligt öppnade sig för konturer.
I mitten av 80-talet kom mer färg in i Fribergs bilder. Den oroande anstrykningen finns dock kvar. Den lägger sig som en slöja över de unkna borgerliga interiörerna och fäster sig fast vid flagnande fasader med förebilder i Prag, Stockholm och Göteborg.
Bortom kronologin är teckningen ”Andar” från 1977 som den sista utposten för alla de gåtfulla gestalter som Friberg skapat livet igenom. Det är här som hans ansiktslösa middagsgäster samlas. Det är här alla kollektiva upplopp, med folkmassan som flerhövdad organism, slutligen hamnar. Det är just här alla kusliga naturmiljöer och ödsliga, postindustriella landskap sammanfaller till en kompakt svärta. Genom T.S. Eliot kan allt detta beskrivas så här:
”Gestalt utan form,
skugga utan färg,
förspilld kraft,
gest utan rörelse.”
Friberg berättade om sin skapande process i sina dagböcker. Mycket plats tar där nedtecknade drömmar. Den 21 juli 2006 noterade han: ”Sover bra – drömmer mycket men minns endast fragment.”
Sov gott Roj! Hoppas att du och T.S. Eliot finner hopp och förtröstan när ni tillsammans grubblar över gränsen mellan världen och era drömmar.
Joanna Persman
Roj Fribergs verk Andar ingår i Moderna museets pågående presentation av teckning, ”Ännu en morgon”. Visas t o m 10 maj 2025
