Pojken tecknar en tiger. Fotografiet är svartvitt, han kan vara kring nio-tio år gammal och sitter i ett öppet landskap, kanske vid en åker; vatten glimmar bakom hans kortklippta huvud. Över knäna har han lagt en styv skiva för att ge papperet stöd; man kan gissa att han är en van tecknare. Att han sitter på en halmbal understryker att han är någonstans på landet. Av klädseln att döma är det varken särskilt varmt eller särskilt kallt. Isländsk sommar kan man förmoda.
Vi vet att det är på Island, för det är en bild på konstnären Hreinn Fri∂finnsson som barn, och vi får tro honom på hans ord när han säger att det är en tiger som växer fram på papperet. Fotografiet är den ena delen av en diptyk. På ett annat svartvitt fotografi sitter en skäggig ung man med flyende hårfäste i en park. Han sitter på en bänk och är klädd i långbyxor, kavaj och skjorta. Träden bakom honom är kala; det är på den svalare delen av året, kanske vårvinter eller senhöst. Också han har lagt en skiva över knäna och tecknar. En tiger.
Såframt att vi litar på konstnären – och vi har inga skäl att inte göra det – så är året 1971, och Hreinn Fri∂finnsson har kommit till Holland för att stanna. Det är förmodligen en vändpunkt i livet, ett bra ögonblick att tänka både bakom och framåt, och fundera över vad den nuvarande positionen kan vara. Han är konstnär, precis som han varit många år redan på Island.
1965 var han med och skapade den – som det skulle visa sig – viktiga konstnärsgruppen SÚM, som banade väg för experimentella och idébaserade sätt att göra konst i en annars traditionellt präglad konstmiljö. Han har bott en tid i Rom och i London har han mött en isländsk balettdansös, Hlif Svavarsdottir, som han vill leva med. Hon har fått arbete i Amsterdam, så därför flyttar de dit. Där finns redan en liten isländsk konstnärskoloni bestående av bröderna Kristjan och Sigur∂ur Gu∂mundsson. De jobbar alla konceptuellt och bekräftar en sedan länge pågående trend, att betydande isländska konstnärer arbetar utanför den lilla önationens begränsningar, men bibehåller en fot i dess kultur och berättelser.
Att rita en tiger. Pojken har lust att rita ett djur och gör detta mer eller mindre spontant; den vuxne konstnären upprepar handlingen och gör därmed ett försök att överbrygga de nitton år som gått mellan bilderna. Blev tigern bra, första gången, andra gången? Det vet vi inte. Det har ingen betydelse, i alla fall inte här och nu och för oss inför konstverket. Barnets tecknande är en lek, men det finns förstås också en lek i den vuxnes upprepning, en stilla ironi i att den vuxne mannen allvarligt försöker sätta sig i ”barnets skor”. Det går ju inte. Att det inte går beror på alla de år, ögonblick, erfarenheter, insikter, människor, glömska och annat som fyller den tomma spalten mellan bilderna. Barnet leker konstnärens åtbörder; konstnären leker barnets.
Drawing a Tiger (1971) är ett verk som både skiljer sig ut i Fri∂finnssons konstnärskap och tar upp flera tydliga teman. Han berättar gärna en historia, men sällan så starkt ”läsbar” och med en så tydlig tidslinje och lång tidsram som här. Landskapet, och i all synnerhet det isländska landskapet, är ett viktigt element i hans arbeten, men här är dess roll återhållen. Som konceptkonstnär är titeln ett viktigt element i verket, ett som pekar på något väsentligt som inte nödvändigtvis är omedelbart och uppenbart ”in your face”, men ändå fullt synligt. Den här gången påpekar han något som vi omöjligt kan få bekräftat på annat sätt: att det är tigrar som växer fram på de två teckningarna som vi nätt och jämnt kan ana i bilderna.
Utan sin titel sker det ytterst lite i och mellan de två fotografierna i Fri∂finnssons verk. Men utsagan ”Drawing a Tiger” ändrar detta i ett slag: här slås en brygga mellan de två bilderna, mellan barnet och den vuxna som båda gör samma sak med ett avstånd i tid och geografi som vi tills vidare inte känner till. Men vi gissar redan innan vi vet det att det är ett ”självbiografiskt” verk, eller snarare en självinscensättning.
I Fri∂finnssons konst finns en intelligent och humoristisk blick på det mänskliga och det konstnärliga. Konstnären är en alkemist som kan omvandla allt hon rör vid till konst, också utan att gå omvägen förbi ett staffli eller bronsgjuteri. Fri∂finnsson använde föremål och iakttagelser ur vardagen, men placerade dem i ett större existentiellt sammanhang; det lilla mänskliga i det väldiga, i rum och tid utsträckta, landskapet.
Hreinn Fri∂finnsson (f 1943) avled den 6 mars 2024.
Pontus Kyander
Författare, kritiker och kurator verksam i Finland
