Att Rom skulle vara evig är förstås en överdrift, men historiens närvaro är överväldigande när man vandrar runt i staden. Olika tidsåldrar ligger som i randiga lager förenade i en gemensam närvaro.
Det är egentligen bara en tidsålder som kan upplevas som en aning frånvarande, och det är samtiden. Arkitekten Zaha Hadids spektakulära museum Maxxi har dock varit en plats för den samtida konsten att landa i under ledning av curatorn Hou Hanru 2013-2023. När Maxxi 2023 fick en ny konstnärlig ledare, Francesco Stocchi, konstaterade curatorn Francesco Bonami syrligt att Maxxi varit ”more of an art Airbnb than a real museum,” och att Stocchi måste passa sig för att låta sig påverkas av lokala aktörer. Det låter illavarslande. Men museisamlingar är förstås viktiga eftersom de är arkiv där samtid blir till skiktad dåtid.
Konsthandeln är å sin sida en dominerande samtidsmarkör och det amerikanska galleriet Gagosian är en central aktör som representerar en rad av vår tids högst rankade konstnärer. Gagosian Group omfattar sex gallerier i New York, tre i London, två i Paris och ett galleri vardera i Los Angeles, Le Bourget, Gstaad, Basel, Aten, Hong Kong – och Rom. Kanske kan man säga att det är den samtida konsthandelns motsvarighet till det gamla imperialistiska romarriket.
Det är därför passande att ta del av en åldrad betydande konstnärs verk på Gagosian i Rom. De visade nyligen ett nytt verk av Gerhard Richter, Moving Picture (946-3) Kyoto Version (2019–24), en videoinstallation som han skapat i samarbete med Corinna Belz med soundtrack på trumpet av Rebecca Saunders.
Projektionen är mäktiga sju meter bred och upptar hela utställningsrummet. Ljudbilden lika krispigt klar som inledningen av videon som föreställer Richters välkända Strip paintings, hans vackra kulörta och exakta smalrandiga målningar. Någon har liknat dem vid geologiska eller historiska segment, men mina tankar går också till kläddesignern Paul Smiths signaturmönster.
Strip-målningarna rättar in sig i en minimalistisk konkret tradition men är alltså elegant färgglada som hos en mönsterkonstruktör. De har samtidigt en analytisk, eller snarare dekonstruktiv, kraft som suger in betraktaren i bilden utan att man riktigt vet varför.
Men varför gör han en trettiosex minuter lång video på temat? Jo, det visar sig efter ett tag. Linjerna löses upp, segment glider isär, lager skymtar bakom lager, ridåer öppnas och sluts, speglingar med äkta och falska symmetrier uppstår och försvinner. Något som påminner om ett landskap flimrar förbi som i en vattenkrusning, Stundtals liknar det en orgie i rorschachtest. Allt ackompanjerats av trumpetslingor som påminner både om syntmusik och valsång.
För att uttrycka det lite vanvördigt går vi från Paul Smiths klassiska ränder till italienska klädmärket Missonis distade mönsterdesign. Flummigt och psykedeliskt är bara förnamnet och för den som är intresserad av sinnesutvidgande substanser är det förmodligen en höjdare, och Gagosian borde oavsett besökarnas mentala tillstånd ha ersatt de hårda minimalistiska galleribänkarna med saccosäckar.
Om det hade varit ett verk av en okänd konstnär hade jag inte behövt försöka förstå det eller spekulera i konstnärens avsikter. Det audiovisuella språket räcker i sig. Men eftersom Gerhard Richter, en av vår tids mest betydande konstnärer och nittiotre år gammal står bakom det vill jag förstå mer. Visserligen vilar det på dekonstruktion, som så ofta, men här är det alltså fråga om upplösning och motståndslöst glidande i inre och yttre världar vilket är en nyhet, vad gäller Richter.
Nytt är också att det är sina egna verk han dekonstruerar och jonglerar med. Den exakthet och skärpa som är Richters kännetecken är här dimmiga och allting flyter. Men så avslutas videoprojektionen med att de utflutna speglingarna och separerade lagren sammanfaller och återgår till att bli den strikta randiga bild där allting började.
Kanske är det ett slags meditation över döden och pånyttfödelse som förenar mänskligheten, inklusive den så kallat eviga staden Rom.
Andreas Gedin
