Under sommaren pågår tre utställningar på Djurgården som oberoende av varandra visar skulptur utomhus. I Thielska Galleriets trädgård utspelas “The Garden Party” där verk av åtta samtida konstnärer kommenterar den speciella platsen längst ut på ön. I Galärparken strax intill Junibacken, på andra sidan Djurgården, visas ”Döden. En utställning om livet”, som i regi av Liljevalchs visar verk av ett tiotal samtida konstnärer. Och mitt emellan visar den engelska skulptören Tony Cragg fem stora skulpturer placerade på båda sidor om Djurgårdsbrunnskanalen.
Utställningarna både liknar och skiljer sig åt sinsemellan. Gemensamt är naturligtvis att verken består av samtida skulptur – och att de ställs ut i det fria. Därutöver att utställningarna på olika sätt är tematiska. På Thielska försöker de flesta verken relatera till museet och till den muromgärdade platsen. Trädgården utgör en lite bortglömd, ja, rentav hemlig. del av museet och det är därför ett välkommet initiativ som curatorsgruppen Kamarade tagit. Genom att bjuda in ett varierat urval konstnärer har de skapat ett både lättsamt och vittförgrenat sammanhang, som på skilda sätt interagerar med platsen.
Det gäller flera av verken i Thielskas trädgård, till exempel Cecilia Edefalks rödemaljerade skyltar med Thiels förnamn på som ligger utplacerade i gräset, eller Bella Runes interaktiva bildplatta – ett tryckt collage med detaljer från några av museets målningar – som väcks till liv för den som laddar ner den tillhörande appen. Både Edefalk och Rune lyckas uppdatera genren utomhusskulptur. Likaså Joakim Ojanens tragikomiska figur, en bit bort i vid muren, bär på en melankoli och en inåtvändhet som vi också återfinner i samlingarna på Thielska. Det platsspecifika, som det handlar mycket om här, är ett effektivt sätt att sammankoppla olika tider, men kräver samtidigt verk som kan behålla sin särart i samspelet med en plats som redan har en stark egen laddning.
I Galärparken är förhållandena snarast de omvända. Utställningen ”Döden” är uppförd på en plats som nästan helt saknar egen karaktär; i stort sätt endast en öppen gräsyta som inte var upptagen med annan verksamhet sedan tidigare. Där finns så att säga ingen förhistoria, vilket kunde varit en fördel för konsten, men som tyvärr visar sig bli motsatsen. Man har inte haft något att förhålla sig till, annat än själva temat döden och en uppenbar önskan från curatorerna – som delvis är några av de deltagande konstnärerna – att hålla skulpturerna i en svart färg.
En inramande spaljé av bambu, planterade växter och rödfärgade gångar av träflis delar upp konstnärernas utrymmen. Där innanför försöker de sätta sin prägel på platsen, men det lyckas endast delvis. Utställningen upplevs som splittrad, nästan skräpig, genom alla dessa arrangerade detaljer vid sidan av själva skulpturerna. Det konstruerade sammanhanget blir här för uppenbart och samtidigt overksamt. Flera av verken, som t ex Leif Elggrens järnsängar sammansvetsade likt grillgaller eller Ulrik Samuelsons delvis återuppförda och mäktiga installation “Åtel”, skulle antagligen gjort betydligt bättre ifrån sig i den skyddande grönskan i parken runt Thielska. Varken direkt avläsbara eller mer komplexa verk kommer till sin rätt i det allmänna och öppna utrymmet i Galärparken.
Kanske blir också den övertydliga symboliken i ”Döden” för likriktad? Kanske beror det på den gemensamma svärtan som gör verken för lika varandra? Konstnärliga skillnader och kontraster jämnas ut på ett olyckligt sätt. Och måste döden vara svart? Skulle inte Ebba Bohlins bländande vita yta i hårdplast, som ligger inpassad i en grässlänt framför Thielskas kritvita fasad, lika gärna kunna sägas peka ut ett vilande tillstånd motsatt det levande?
Två verk som dock gör sitt bästa av sin placering i Galärparken är Björn Perborgs förstorade stapel av högtalare ur vilken det strömmar meditativ musik, och Bigert & Bergströms humoristiska underjordiska gungbräda. Sonja Nilssons mumifierade dockor är visserligen mycket suggestiva, men nästan omöjliga att se ordentligt i solljuset. Men även om presentationen inte är speciellt lyckad har betydligt mer krut lagts på den fylliga katalogen.
Och Tony Craggs skulpturer då, hur klarar de sig i grönskan invid kanalens vatten? Ja, de fyller väl ut platsen och ser ut att ha stått där sedan länge. Cragg är en säker skulptör, med en monumental och intagande abstrakt stil, som genom sin utsökta känsla för material och säregna formspråk nog skulle kunna hävda sin placering nästan var som helst. Hans objekt är iögonfallande utan att vara direkt utmanande, och lyfter fram både sig själva och platsen de förfogar över. Cragg är ett säkert kort, utan tvekan, men hans förmåga att både smälta in i och att erövra sin omgivning imponerar. Skulpturerna kombinerar kaos med komposition och är genuint outgrundliga.
Sammantaget kan jag rekommendera en promenad på Djurgården. Varför inte i skymningen? Gå från festligheterna på Thielska till reflektionerna om dödens plats i livet i Galärparken. Och hitta däremellan Craggs representativa former. Tillsammans visar verken upp en intressant blandning av samtida sätt att göra och att presentera skulpturer på.
Magnus Bons
Foto: Mattias Lindbäck (Ulrik Samuelson och Björn Perborg) och Magnus Bons (övriga).
“The Garden Party”, Thielska Galleriet, Sjötullsbacken 8. Utställningen pågår 2 juni – 25 september 2016, “Döden – en utställning om livet”, Liljevalchs, Galärparken. Utställningen pågår 4 juni – 4 september 2016. “Tony Cragg på Djurgården”. Utställningen pågår 5 juni – 28 oktober 2016.
Utskriftsvänlig version
