Konsten kan både upptäcka och förändra världen, om man har ett positivt förhållningssätt till vad man ser. En annan fråga är hur begreppet “världen” definieras. För många är den sannolikt identisk med den makrotillvaro vi lever i, alltmer absorberade av den gränslöshet som det globaliserade samhället erbjuder. Men för många konstnärer är det ett motsatt perspektiv som gäller. Här är det tvärtom det egna närområdet som utforskas, välbekant och samtidigt undanglidande, gåtfullt och självklart på en och samma gång. Raden av konstnärshem och ateljéer som passerar revy genom konsthistorien bär syn för sägen. Det finns en sällsam dragningskraft i att avbilda den egna ateljén. Nyligen kunde vi på ett av Stockholms gallerier (Cecilia Hillström Gallery) se Richard G. Carlsson ge sin version av ett antal berömda konstnärskollegers ateljéer. I arkitekturen finns ett formspråk som öppnar sig mot abstraktionen, men samtidigt finns där detaljer som talar mytens och arketypernas språk. De spinner konstnärens aura, vare sig vi önskar det eller ej.
När jag öppnar dörren som leder in till Uta Barths nya utställning är det med dessa tankar i bagaget. Bara för att i nästa ögonblick få denna ballast utspolad genom en osynlig ventil. Även Utan Barth har år efter år arbetat med sin egen ateljé och dess närområde som motiv. Precis som hos Richard G. Carlsson är det linjernas och ljusets spel som är verkens egentliga motiv. Hos Barth har dock alla referenser till konstnären som social person eliminerats. Det subjekt som tagit bilderna vet vi lika lite om som om den person vars rum vi tysta betraktar. Tidigare har det i hennes fotografi funnits en viss stramhet, som naglar fast betraktarens blick i bildrummet och skapar en känsla av stabilitet på gränsen till det statiska. I de nya verken har emellertid denna förnimmelse lösts upp genom ett återkommande bruk av böljeformer. Utan Barth avbildar helt enkelt ett av den romantiska bildkonstens mest använda motiv: den tunna gardinen som lyfts av ett lätt vinddrag. Ytligt sett ligger kitschen på lur, eftersom motivet dragits fram och tillbaka över konstscenen så många gången att det närmast blivit blanknött. Men när Barth väljer att placera sina bilder i serie blir intrycket annorlunda. I stället för enskilda interiörbilder ser vi en lång, stigande och fallande kurva, en diagramliknande form som mer påminner och dokumentationen av ett vetenskapligt experiment än om snapshots av känslotillstånd.
Men framför allt är det långsamhetens lov som Uta Barths bilder sjunger. Frånvaron av händelser dominerar, det enda som “stör” synfältets obrutenhet är en människohand som på några ställen uppträder i bildens marginal, som en diskret markering av att det trots allt inte är en renodlad abstraktion som är konstnärens mål. Till känslan av oändligt utdragen tid bidrar också det faktum att Barths bilder begåvats med en imaginär ytstruktur som påminner om måleri. På avstånd kan man nästan ana dukens gräng genom vad som tycks vara tunt pålagd färg. På nära håll spricker dock illusionen: den fysiska strukturen försvinner in i fotografiets släta yta. Barths bilder fungerar som ett slags metafotografi – eller varför inte metamåleri, även om penseln saknas – som väcker frågor om vårt seendes beskaffenhet och begränsningar. Sådan metakonst är i och för sig världen full av, och inte minst fotografer odlar den numera som en egen genre. Det skall onekligen en mer subtil kryddning till för att anrättningen skal bli njutbar för andra än de invigda. Det är en utmaning som Uta Barth antar, med gott resultat som följd. Vid en viss punkt släpper hon den kognitiva filosofin och låter vår fantasi fara iväg som den vill. Det uttjatade epitet “sinnlig” känns plötslig inte alls så klyschigt. Uta Barth hanterar tanke och känsla på ett sätt som vittnar om både självinsikt och om insikt i de processer som får betraktaren att ge sig hän på vinst och förlust.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/2 – 28/3
Anders Olofsson (text och foto)
