Hur ser ett uppror ut? Hur ser bilderna av historiens uppror ut? Spåren, resterna, själva den upproriska aktiviteten? ”Upproret är en gest”, menar den franske filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Huberman, som sammanställt en stor och vindlande utställning på Jeu de Paume i Paris, en institution vigd åt fotografi, film och video. Upprorets gester blir bilder: en höjd arm, en knytnäve, aktiva kroppar, men också tankar och formuleringar. Didi-Hubermans utställning är ett väldigt panorama, en fris över mänskligheten. Över dess lidande och kampvilja. ”Uprisings” är en snabbspolning över vår samlade bildhistoria, full av utvikningar.
Didi-Huberman har gjort ett mycket fritt och brett tematiskt urval. Här finns några ikoniska bilder från historien, som anhängarna till Paris-kommunen 1871 uppradade i sina likkistor. Fotografiet är tillskrivet André Adolphe Eugène Disdéri (ovan), och Jan Håfström har införlivat det i flera målningar. Här finns också fyra fotografier tagna inifrån nazisternas dödsläger Auschwitz av anonyma medlemmar ur ett s.k. Sonderkommando, interner som tvingades kremera liken av sina medfångar (ovan tv). Om dessa fyra kantrande bilder har Didi-Huberman tidigare skrivit en läsvärd och tankeväckande bok, ”Images in Spite of All”.
Gott om bilder på demonstrationer visas, som Henri Cartier-Bressons fotografier i klassiskt snitt eller Allan Sekulas diabildsspel ”Waiting for teargas”, från protesterna i Seattle runt millennieskiftet. Sekulas bilder flödar över av anspänning inför den kommande konfrontationen med polisen. Två bra exempel, men samtidigt vad man kunde förvänta sig i en utställning med upproret som tema. I sammanhanget blir därför Sigmar Polkes version festligt annorlunda (allra överst).
Men Didi-Hubermans urval inkluderar även bl.a. fotografen Lisette Models galet gapande sångerska från 40-talets New Yord och polacken Tadeusz Kantors strandperformance ”Panorama – Happening vid havet” (1967, th), vilket är mer överraskande och visar fram en mer anarkistisk sida. Här finns också Joan Mirós abstrakta blå och röda pennstreck (av en torterad fånge som flyr) och en målning med Henri Michaux snabba penseldrag. Som om det är överskridandet i sig Didi-Huberman vill illustrera – på ett så vittförgrenat sätt som det bara är möjligt. Och varför inte?
Utställningen börjar med en tunn röd platspåse som svävar mot en blå himmel. Och slutar med människor som rör sig över ett fält i ett till synes outsinligt flöde. Att David Adams färgglada fotografi har 11 september som referens är kanske inte direkt uppenbart (tv), men omständigheterna kring Maria Kourkoutas video känner vi däremot alltför väl. Hennes skildring av flyktingarnas vandring från det grekiska lägret i Idomeni mot gränsen till Makedonien är en respektfull påminnelse av vad som pågår i Europa just nu (nedan). ”Uprisings” är lika mycket en utställning om upprorets konsekvenser.
Genom Didi-Hubermans infallsrika urval formas en större bild, hans associativa nätverk av bilder vävs samman trots stora inbördes olikheter. Visst går det att invända att utställningens bilder plockats från sina ursprungliga sammanhang och satts in i en ny kontext, som delvis styr läsningen av dem. Men det är också oundvikligt. Viktigare är ändå att möta en så fascinerande samling av bilder. Som inte är samstämmig utan polyfon. Didi-Hubermans innovativa utställning är inte spekulativ, snarare lågmäld, och lyfter omsorgsfullt fram bilden som en specifik kunskapsform.
Tyvärr har jag svårt att se en liknande utställning på en svensk institution, även om jag gärna skulle önska det. Vem skulle i så fall göra den här? Vilken institution blandar idag konstbilder med nyhetsfoton, och arkivdokument med tidiga konceptuella pionjärverk? Men är det inte just vad vi har genreöverskridande institutioner som Världskulturmuseet eller Bildmuseet till? Eller Kulturhuset i Stockholm?
Magnus Bons
Foto: Jeu de Paume, 1 Place de la Concorde, Paris. Utställningen pågår 18 oktober 2016 – 15 januari 2017
